Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Mot en ny världsbild. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot en ny
världsbild
försvunnen», konstaterar Beskow
obarmhärtigt; »självuppgivandet gäller statens fantom
och rasens djurhövdade chimär. Som ofri
medlem i ett biologiskt kollektiv blir
människan i bokstavlig mening ett oansvarigt
djur.» Det är den materialistiska
världsbildens yttersta konsekvenser.
Men verkliga förhållandet är ju, att
människan existerar både på det biologiska och
det psykiska planet. Hon förenar djurnatur
och andenatur; innebörden i denna sanning
har aldrig fullt beaktats. Efter medeltiden,
då hon ensidigt betraktades blott som själ,
har människan värderats huvudsakligen som
biologisk varelse. Men i det sociala
sammanhanget har den primära biologiska
värderingen förskjutits genom perverteringar:
maktlystnad och ägandebegär, som hänsynslöst
omsatt biologiska kvantiteter i opersonlig
arbetskraft och militärt material. Den
livlösa, rent mekaniska synen på människan
som enbart social-ekonomiskt objekt har
blivit allmänt förhärskande. Mot denna
me-kanogena uppfattning gäller det nu att ställa
den psykogena, vilken främst värderar
människan i hennes egenskap av skapande psyke,
utan att därför förbise hennes biologiska
dimension. Det är, framhåller Beskow, inte
mot den primärt biologiska värdenormen
utan mot den mekanogena som den
psykogena värdesynen »haft att föra sin
promete-anska kamp, så länge statsbildning och
högkultur funnits».
Vad redan Kristi revolutionerande
förkunnelse främst riktade sig mot var den
me-kanomorfa värdenormen. Men kristendomens
kamp för själen urartade till att framför
allt bli en kamp mot köttet. »Kristendomens
öde: kampen mot kroppen, mot bios, i stället
för bios’ befrielse genom andligheten. När
kroppens livslustar nedslås reser sig icke
anden, utan kroppens dödslustar.
Kristendomens öde och dom: att utmynna i det
nittonde århundradets mekanomorfism och det
tjugondes statsdemonism.» Här tillkommer
en ofta förvillande komplikation: »Sådant är
det ofrånkomliga och förfärande: att denna
statskult och maktdemoni inte bara är
me-kanomorfismens kulmen, utan att däri
rein-karnerats den förkvävda biologiska
värdesynen.»
Mot mekanomorfismens förnekande av
såväl andens som kroppens rätt måste den
dubbla revolten komma, andens och
kroppens. Men förutsättningen för att den ska
lyckas är att den inte som hittills sker
alternerande, från andens eller kroppens sida,
utan samtidigt, i fullständig
sammansvetsning. Den individualbiologiska
värderenässansen efter förra världskriget förfelades
emedan den uteslöt anden, på grund av den
materialistiska världsbildens förtryckande
inflytande. Det var dock egentligen så nära,
anser Beskow, med klarsynt rättvisa mot en
period som i fåvitsko föraktas av nuets
reaktionärer. Han pekar på Lawrences
»instinktbiologiska livsbejakelseevangelium», i
vilket även en djup andlighet låg latent; och
han nämner djuppsykologien »som skulle
öppnat mänsklighetens ögon för den suveräna
själens verklighetsimperium», men blev till
en ny triumf för mekanomorfismen.
Alltså, den biologiska värdesynens förening
med en ny andlighet, däri ser Beskow den
sannolikt enda makt som kan besegra den
urartade materialismen, den enda makt som
kan förhindra den nya biologien att bli »en
slaktklubba i händerna på den sista
materialismens desperados». Ska inte blodsoffret
ännu en gång bli förgäves måste det nya
kriget framföda den nya människan, hon
som i sanning förenar de båda
verklighetsplanen, bios’ och psykes, och sålunda utgör
den verkligt levande människan!
Bort från »den. ohyggliga kvantitativa
värdesynen på människan», det är ledmotivet
även i Beskows efterföljande studier över
befolkningsproblem och demokrati. Han
pläderar inte för det största möjliga antal
människor som den fysiska näringsgränsen
medger, han anser i stället att »det optimala
befolkningstalet är det vid vilket den
imma-nenta meningen i människolivet friast kan
förverkligas». Mänskligheten har bland annat
behov för fri natur, om möjligt vildmark.
Människan behöver åter lära sig ensamhet,
behöver möta annat liv än sitt eget för att
kunna förverkliga sig själv och sin mänskliga
mening: naturväsendet som blivit subjekt
gentemot naturen, dess spegel, dess
medvetande.
Beskow yttrar likaledes kloka ord om det
fördjupade demokratiska medvetandet som
skydd mot mindervärdeskänslornas sociala
epidemier. Diktaturmentaliteten
karakteriserar han som »proletärens och småborgarens
förenade mindervärdesmedvetande, titaniskt
överkompenserat». Men vad demokratierna
behöver är bärande målsättning; demokrati
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
