Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Grevenius
göra utomordentliga teaterföreställningar
internationellt tillgängliga genom direkt
reproduktion. Det alltför sunda förnuftet gör
såna där misstag. Det visade sig lika
dödfött som att i radion söka reproducera
teaterföreställningar som de gick och stod.
Mikrofonen fick från teatersalongerna flyttas in i
studion och i filmateljéerna gjordes den
fastspikade kameran på nytt glidande.
Filmen liksom radiodramat är en förkortningens
och den snabba antydningens konst. Det
sceniska stoffet måste bearbetas, i filmens
fall dessutom delas upp i nya scenföljder och
tidsmoment, replikerna ges en mer
korthuggen och tillspetsad karaktär. Med åren
har framförallt amerikanerna drivit denna
filmade teater mycket långt, medan den
konstnärliga utvecklingen längs filmens egen
linje alltmer övergått till fransmännen. Man
säger, att de franska filmerna har atmosfär.
Det är nu ett ganska oegentligt uttryck för
någonting som heller inte är så lätt att
uttrycka, men rent populärt säger det i alla
fall något om den djupgående skillnaden
mellan en produktiv filmkonst och en som
är, låt vara i bästa mening, reproducerande.
Den blommande amerikanska teatern är den
amerikanska kvalitetsfilmens förnämsta
inspirationskälla, och filmatiseringen av ett
sceniskt präglat stoff sker så industriellt
snabbt och rationellt, att produkten mycket
sällan hinner förlora sin sceniska
grundprägel. Det blir teater, och filmad teater
förblir, även där den är som smidigast
apterad, ett återsken av teater, en
andrahands-konst. Det är en annan sak att vi den vägen
stifta en ofta överväldigande bekantskap
med sceniska prestationer, repertoar som
artister. På så sätt har en gammal dröm från
ljudfilmens genombrottsår i alla fall
förverkligats, fast inte så enkelriktat som de
snarentusiastiska tänkte sig. Filmen visar
överhuvud en benägenhet att förbli den
drivne och påpasslige förmedlaren eller
ut-nyttjaren av populärt teaternytt, pjäser,
ansikten och talanger. Det är lättare så.
Kvinna mot kvinna, regi: Goulding, en
filmöverflyttning av The Old Maid, Zoe
Akins pulitzerbelönade pjäs på Edith
Whar-tons roman, är ett lysande exempel på hur
långt man drivit just den filmade teatern.
Kamerans rörliga och oavlåtliga poängtering,
i blixtsnabba förstoringar, av varje
betydelsefull mimisk och plastisk nyans, fyller
smidigt ut den bantade dialogens brist på
undertoner. Det är som att följa en
föreställning i en av initierad hand förd, mycket
ställbar kikare, riktad mot en seen som utan
hämningar låter segmenten i en väldig
sammanhängande uppbyggnad, här ett
amerikanskt patricierhus i det puritanska norr,
öppet växla och glida över i varann:
20-talets tekniska teaterdröm i perfekt
realisering. Det var en angelägenhet för filmen-—inte
för teatern! Man hade det på känn redan då.
Här träffar man två av Amerikas främsta
kvinnliga talartister i elektriserande aktion:
Bette Davis och Miriam Hopkins. De stå
mot varann som två av sociala skrankor och
fördomar kringbyggda kvinnor från seklets
sista decennier, två kusiner knutna samman
i den hatfulla rivalitet som minnet av en
gemensam och i frihetskriget stupad
ungdomsförälskelse håller levande hos dem genom
åren. Den dolda aversionen dem emellan
har sin ständiga näring även i nuet genom
närvaron av det livliga flickebarn som den
hängivnare av dem fått med honom i
avskedets ögonblick. Med iakttagande av all
tidsenlig hemlighetsfullhet har hon fostrats
upp i den mer kyligt balanserades magnifika
hus, där modern har att spela den gamla
möns roll, en attityd som blir allt bittrare
allteftersom flickans sinne alltmer
förtroendefullt öppnar sig mot kusinen-rivalen. Denna
gradvisa forfrysning från de första
scenernas fågellika grace framställes av Bette
Davis med en frän, man kan säga förbittrad
realism. Man känner, hur det flammar i
stumt och maktlöst uppror inom den
bräckliga frökengestalt, som med en hysterisk
glimt i den stora outsägligt resignerade
blicken under den yviga hårvågen, rättande
och ordnande halvskyndar genom rummen.
Fint kontrasterar hennes slocknade mask mot
den överflödande unga vitaliteten hos
dottern (Jane Bryan). Man förstår vad som
dräpts och hållits i schack inom henne själv.
För övrigt är denna sällsynt starka
spelfilm i det för miljonstädernas teater typiska
rivande tempo, som inte minst lär höra
Broadway till, beundransvärd även som
iscensättning och miljöstycke. Följden av
utsökta interiörer ger ett stycke Nya England
med något av den minutiösa samvetsgrannhet,
som utmärker Edith Whartons romaner.
Även Paul Munis senaste film Doktorn,
efter en fin men hos oss inte så läst roman
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
