Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stora scenen och Studion. Några minnen från Göteborgs Stadsteater spelåret 1939—40. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
också människor och medborgare med samma
oro och spänning i sinnet som vi andra,
samma medkänsla med lidandet, samma harm
över oförrätterna. Vi äro skyldiga
teaterledningen och ensemblen vid Göteborgs
Stadsteater en uppriktig honnör för dess arbete
under den orofyllda säsongen 1939—1940. Så
kan man diskutera vad ledning och
skådespelare presterat, om programmen varit de
rätta i det rådande läget. Vad skall man säga?
Vad hade vi velat ha. vad hade teatern kunnat
ge? En inbiten dyrkare av det stora
innebördsstarka dramat kanske skulle ha gjort
gällande att just nu tiden vore inne för detta
och dess eviga förkunnelse, dess rening av vår
egen vånda genom dennas förvandling till
ett rent och allmängiltigt patos. Människor
gå ju i kyrkan i dessa tider mer än förr.
Varför skulle de icke vilja lyssna till
allvars-förkunnelse också från scenen? Faktum är
emellertid att vi i detta landet icke äro
mogna för den teater som lyfter oss över
dagens nöd och befriar oss genom »sorgens
gåva». De flesta av oss ha nog och övernog
av verklighetens bekymmer och undanbe sig
de diktade sorgerna. »Koppla av!» blir deras
lösen, uttrycket för en enkel och praktisk
själshygien. Och Stadsteatern har, i varje fall
när det gällt den stora scenen, rättat sig
efter denna publikens inställning.
Undantagen ha givit den rätt. Armand Salacrous
skådespel i historisk dräkt »Jorden är rund»,
gjorde knappast någon ledsen glad, åtminstone
icke som stycket gavs här, trots all omsorg
som nedlagts både av regissören Knut Ström
och skådespelarne, främst huvudrollens
innehavare herr Milliander. Det vill mycket till
för att gång efter annan sitta i en dyster
klostercell och skrika ut pessimistiskt
djupsinne så att publiken gitter lyssna till
tiraderna. Det citat ur författarens förord som
medtagits i programmets presentation ger en
föreställning om det ansträngda djupsinnet
i stycket: »Det är inte Florens från 1492—98
som jag försökt visa. Det är människor som
en dag ha levat — levat liksom vi. De ha
levat och vi skola dö. Jorden vänder sig.
Tiderna komma tillbaka. De levande dö och
vi glömma det, liksom vi glömma att jorden
är rund. Och likväl är hon rund.» Kanske
låter sådant säga sig på franska av en lysande
aktör och låta som något annat än artificiella
och anspråksfulla djupsinnigheter. Att
föreställningen icke blev någon publikframgång
rådde varken regi, skådespelare eller publik
för. Det andra stora numret, den enda
representanten för det klassiska skådespelet,
Schillers »Don Carlos» rönte icke ett bättre
öde. Jag mindes Don Carlos från en
ungdomsvistelse i Berlin då den gavs i den unge Max
Reinhardts beundrade regi på Deutsches
Teater och hade i minnet kvar starka intryck
av dramat. Regin på Stadsteatern av Knut
Ström var mycket förtjänstfull, och
rollinne-havarne hade lagt manken till, fyllda av
respekt för den store diktarens verk. Detta
självt präglas av en förening av gammaldags
teater och evig sublim sanning. Mitt ur
scendammet blixtrar det till och tänder, och man
känner mellan longörerna närvaron av de
makter som hvllats av Tegnér i »Det eviga».
Det var detta som gav uppförandet av
stycket i den tid som är en djup och vacker
innebörd. Men nådde det den ungdomliga
publik som fyllde salongen vid de abonnerade
skolföreställningarna? Framförandet ställde
krav på skådespelarne som icke äro lätta att få
uppfyllda. Drottningen skall vara skön och
värdig, till det yttre kall men full av en eld
som slår ut i låga i det avgörande ögonblicket.
Prinsessan Eboli skall vara förförisk och ändå
ädel. Don Carlos varmblodig, häftig,
ömhets-hungrande men i varje tum en furste av
stoltaste blod. Kungen isande, ensam och i
stånd att väcka vår mänskliga medkänsla.
Och Posa ■—• ja, enligt Schillers ord lagda i
kung Filips mun, inbegreppet av fulländning,
humanitetsidealet i egen person. Var taga
sådana skådespelare ifrån -— inte en parkett
av konungar, men en ensemble av scenens
furstar? Av Stadsteaterns konstnärer var
väl herr Töre Lindvall som Don Carlos den
som nådde närmast intill meningen med
rollen. Fröken Berta Hall hade särskilt i
styckets början goda moment. Hon var
drottning. Men herr Millianders Filip var
visserligen mänskligt gripande och allvarligt
genomförd men aldrig kung, åtminstone kung
av Spanien, och herr Kolbjörn Knudsens
markis Posa var lidelsefull men på ett
annat plan än världsmannens. Knut Ström
hade givit stycket en vacker och
verkningsfull yttre omramning som man gärna behåller
i minnet.
Större framgång hade det tredje allvarliga
stycket på den stora scenen, Kjell Abells
»Anna Sophie Hedvig». Det ger ett
genomsnitt av medelklassigt och småborgerligt liv
och tänkesätt, hos köpmansfamiljen och
vaktmästarfamiljen — ett genomsnitt som
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
