Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H er wi an Glimstedt
funderade läsaren börjar under inverkan av
den mobiliserade lärdomsapparaten till
äventyrs tvivla på sin förmåga att läsa innantill.
Men kan till sin lättnad finna en senare,
också ganska lärd men litterärt mer
valörkänslig avhandling, »Viktor Rydbergs
ungdomsdiktning», vais författare, Paul Gemer,
bestämt bestrider någon som helst tendens —
»liberal» eller annan — just hos »Singoalla».
Musikalisk romantik är en mer adekvat
formel för berättelsen om zingarillan, som på
svenska fick namnet Singoalla.
Dikten är själv musik, en ordmusik som
enligt vad Gemer påvisar är nära besläktad
med den natursymboliska lyriken hos
Stagnelius. Utöver denna grundstämning
innehåller »Singoalla» mycket som lockar till och
direkt påkallar tonernas hjälp. Svenska läsare
behöva ej påminnas om alla de ställen där
personer i novellen lätta sitt hjärta med sång.
Naturen själv blandar sina röster med
människornas. Och alltid finns där
tillrättalagd åtskillig effektfull tablådramatik, i
främsta rummet betingad av det i någon
mån om Webers »Preciösa» erinrande
zigenar-romantiska inslaget. Detta senare inbjuder ju
också till specifikt musikaliska
färgverkningar.
Där finns dock ämne till mer än sceniskt
granna tavlor. Rydberg har själv hos
»Singoalla» känt dragningen till dramat. Att döma
av det bevarade blankversfragmentet skulle
visserligen en dramatisering av diktarens
egen hand ■—- och det helt naturligt — ha
blivit ett läsdrama, i ädlaste
Rydbergsdiktion, men allra minst motsvarande
fordringarna på den sceniskt musikaliska bruksartikel
som kallas för libretto. I sin originalform
däremot bjuder »Singoalla» på en rytmisk
prosa som väl passar för ändamålet och i det
nu presenterade koncentratet emellanåt, n. b.
emellanåt, kan stilistiskt påminna om en
annan, likaledes till nordisk medeltid förlagd
och på god svenska avfattad operatext, den
till »Arnljot». Det kan ej sägas annat än att
Ella Byström-Bæckström till stor del
skickligt apterat berättelsen för operascenen,
samtidigt som hon i enlighet med upplysningen
på den tryckta textens titelblad
sammanställt sitt opus »i nära anslutning till
originalet». Pieteten mot det för svensk publik
välkända verket gäller både ordval och
situationer. En del redan förefintlig dialog har
kunnat utan vidare överflyttas, indirekt
anföring har förvandlats till direkt, och skild-
ringar ha upplösts i dialog. Endast till ett
fåtal nummer, zigenarkörerna i första och
andra akterna, härstamma de librettomässigt
versifierade texterna helt ur bearbetarinnans
fatabur.
Med bibehållandet av den Rydbergska
tanken och utformningen har libretton — säges
det i ett förord — främst haft till syfte att
tjäna som underlag för musiken och gör
icke anspråk på att vara ett fristående
dramatiskt arbete. Riddarsonens och
zigenarflickans kärlekssaga har emellertid till viss
del låtit sig väl omredigeras för scenisk
verkan; det gäller särskilt framställningen till
och med andra aktens slut, då Erland
medvetslös bäres hem till de sina och Singoalla
utstötes ur zigenarlägret. Dessa båda akter
äro som en prolog till de följande, som i
likhet med berättelsens andra avdelning
försiggå tio år senare.
Sorgbarns entré under åskvädret och
munksången, ögonblicket efter det Erland berättat
om en pestbådande gosse, har i operan kunnat
dramatiskt tillspetsas. Och Sorgbarns och
den av honom hypnotiserade riddarens första
skogsvandring ger en scenisk lycklig
sammanfattning av de enligt berättelsen flerfaldigt
upprepade nattliga besöken hos den som
Erland kallar sin »själs älskade». Men inför
den förnyade nattvandring som företas i
tredje aktens tredje tablå måste åhörare som
inte förberett sig genom förnyad
genomläsning av berättelsen sitta rätt frågande.
Erlands avsidesreplik om den uteblivna
verkningen av gossens hemliga kraft klargör inte
tillräckligt att ännu ett magnetiseringsförsök
företagits och ännu mindre varför det
misslyckades. Över huvud visar det sig, naturligt
nog, ha varit vanskligt att i operamässigt
sammandrag ge tydligare föreställning om
det drama som utspelas inom Erlands
söndrade själ, denna strid mellan hans
dagsmedvetande och hans nattliga jag som orsakar
hans mot Sorgbarn riktade vrede och till sist
kommer honom att döda denne sin och
Singo-allas son. Någon mellan de båda vandringarna
förmedlande seen, exempelvis anknytande till
Erlands i novellen omtalade biktbesök hos
pater Henrik eller till hans uppvaknande
under en av skogsvandringarna kunde ha
bidragit att något fylla ut luckan.
Operan slutar ej med den kvietistiska
eremitscen som vi känna från den i bokform
utgivna dikten. En självfallet mer dramatisk
avslutning har erhållits genom återknytning
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
