Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Om djurens språk. Av Arvid Knöppel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid K n ö p p e I
Tigg ar virtuosen på S kans ens
björnberg.
Blyerts.
iakttagelse synes peka på att kråkorna
mycket väl kunna skilja en käpp från ett
skjutvapen på ganska långt håll, hur noga man
än bemödar sig om att inte i hållning och
åtbörder röja att man bär på något särskilt.
Är det en jägare, försvinna inte bara kråkorna
som dimfigurer, men är det en gemensam
fiende man vågar sig på, samlas man till
hänsynslös förföljelse från alla håll. Var och
en bidrar på sitt sätt och efter sin näbb att
smäda fienden. Kråkornas krax får något av
spetsig och stickande vass ilska, skatorna
skratta frenetiskt, vildare och mer upprört än
vanligt, och t. o. m. småfåglarna bli ivriga
och skrikiga i rösten. Man flyger så nära man
vågar och mången mickel har, skamsen och
nedsmutsad, inte sett sig bättre råd än att
genom skymflig reträtt försöka göra sig
osynlig så fort som möjligt. Blir man vittne till
någonting sådant undgår man icke att lägga
märke till den påtaglighet och följdriktighet
varmed det hela utvecklar sig, när det väl
en gång kommit igång. Den ene eggar den
andre till allt vildare raseri och själv har man
en känsla av samma masspsykos som måste
ha drivit folken till stordåd eller
våldshandlingar. Just i känslan av den styrka det
kollektiva skänker har man lätt att
underskatta faran och begå oförsiktigheter som
ofta måste sonas med livet. Det ligger något
av primitiv ursprunglig natursanning i alla
dessa ljud och handlingar, något som inte
gärna missförstås. Scenen kan för övrigt
tänkas förlagd till Afrikas eller Indiens
djungler och lika gärna utspelas mellan lejon,
tigrar och pantrar å ena sidan och tjattrande,
i grunden fega men just då övermodiga
apor å den andra. Även i den mänskliga
historien kan utan svårighet denna massans
allra primitivaste psykologi finna passande
illustrationer.
Redan på långt håll hör man på skallet om
hunden är ilsken, upprörd, ivrig eller bara
glad, och kommer det inte genast något
ynkligt och klagande i tonen när han är
rädd eller gjort sig illa? Hästens gnäggning
har på samma sätt någonting eggande över
sig som kan skifta på många sätt, och
ligghönans vanliga belåtna skrockande när hon
spekar bland bossen får en helt annan rytm
och färg när hon oroas. Livet smälter ihop
färger, form, mimik, gester och ljud till ett
andligt gripbart något, som man plägar
kalla själ, olika begreppsvärldar, som kanske
i grunden inte äro så skilda åt som våra
synpunkter synas ge vid handen. Alla dessa
intryck stöda och stärka varandra som uttryck
för i grunden samma ursprungliga enhet.
Hunden morrar hotfullt dovt och skorrande,
medan han visar tänderna, drar sig tillbaka
och gör små vältaliga skenangrepp med håren
på ända. Katten väser fram vad han kommer
att företaga sig om fienden tar ett enda steg
till, medan ryggen skjuter upp i krum och
benen samlas under kroppen. Har ni sett ett
djur låta sitt vatten vid häftig skrämsel
eller glädje, själv fått diarré till följd av oro,
eller känt hjärtat i halsgropen av obetydlig
anledning? Vår fysiska och psykiska tillvaro
är en korrespondens mellan kroppens alla
organ och de förmögenheter dessa ge vid
handen. Den tar sig också uttryck i ökad eller
minskad livsrytm av en art som i vårt tycke
ibland har övervägande kroppslig och ibland
själslig karaktär.
Det finns ett oförklarligt gåtfullt samband
mellan gesten, mimiken och de många olik-
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
