Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
{också struken vid den senare av de av mig
bevistade föreställningarna), medan han
lyckades bättre med den mer dramatiskt
upprörda cavatinan »Tradito, schernito». Den här
reproducerade bilden torde tillräckligt utvisa
det pretiosa behaget hos Hjördis Schymberg
och Helga Görlin som de båda otadligt rent
duosjungande porslinsdockorna Fiordiligi och
Dorabella. Den förras sångparti är det mer
gynnade, och även om den vackraste av hennes
båda arior nu strukits, fick hon särskilt i den
med Ferrando utförda duetten »Fra gli
amplessi» visa prov på det stolta sångföredrag
som allt emellanåt bör utmärka »donna
Arroganza», såsom hon kallas av Despina.
De tacksammaste spelrollerna äro de båda
intrigspinnande personerna. Sigurd Björling
som don Alfonso, vilkens arior äro avsiktligt
känslotorra, lornjetterade sina offer med den
skeptiske världsmannens alltid vaksamma,
maliciöst roade blick, och försmädlig
poängtering saknade inte hans insatser i
ensemblerna. Isa Quensel som Despina visade sig
värdig inte blott partiets anor alltifrån
Per-golesis Serpina, men också den jämförelse
det framkallat med Moliéres mest impertinenta
subretter. Den fördomsfria kärlekskatekesen i
den till partiturets bästa solonummer hörande
arian »Una donna a quindici anni» föredrogs
friskt pärlande, alltunder det krustången
beskäftigt sysslade med de båda donnornas
hår. Ocli i hennes mun, när hon prestissimo
hasplade ur sig recitativen, blev deras effekt
särskilt komisk.
*
Likaledes en nyhet för Operan var Madame
Angots dotter, Lecocqs opéra comique från
1872, som ej getts i Stockholm sedan början
av århundradet. Den står på gränsen mellan
operett och opera: musiquctte i sina kupletter,
men i en del ensemblesatser erinrande om
Auber och Adam. Föreställningen beredde
det särskilda nöje som det utgör att i sitt
sceniska sammanhang höra en alltsedan
barndomstiden från potpurrier välbekant musik.
Denna har nog stått sig bäst i sina
operettmässigt anspråkslösa partier, rytmiskt alerta
och melodiösa som de äro på ett särskilt
franskt intagande sätt. Offenbachs genialitet
äger ju ej Lecocq, även om den unisona
konspirationskören i andra aktens final kan erinra
om operaparodierandet hos stormästaren.
Också denna under direktoriet spelande pjäs
har sitt samhällssatiriska inslag, poängterat
ungefär så i första aktens »politiska visa»:
hur mycket än styrelseformerna växla förblir
systemet — och vilket tvivelaktigt sådant —
sig likt. Men mest dominerande blir den
harmlöst operettmässiga intrigen med
fisk-månglardottern Clairette Angot, som står i
valet och kvalet mellan sin perukmakare
Pomponnet och den kvinnotjusande, lindrigt
fronderande gatsångaren Ånge Pitou. Till
utpräglad kostympjäs var stycket också
förutbestämt genom den ifrågavarande epokens
påfågelaktiga klädmoder.
I dessa incroyables och merveilleuses hade
Skawonius återigen funnit tacksamma objekt
för sin på gamla stilar spelande fantasi. Detta
gäller också dekorationerna, det
grönsaks-doftande gathörnet utanför Hallarna, den
politiskt konspirerande aktrisen Langes salong
à la grecque och sista aktens gammaldags
eklärerade danslokal i Belleville.
Hyltén-Cavallius’ regi ägde särskilt glanspunkter i
andra akten, inledd med madame Langes
luxuriösa badkarslever samt kulminerande i
finalens valsyra, som kom inte blott
konspiratörer av båda könen och uniformsblänkande
officerare, men också själva vridscenen att
hörsamma textens maning: »Tournez, tournez,
qu’å la valse ön se livré». Detta var för övrigt
den första verkliga valsfinalen i operettens
historia, några år senare in på 1870-talet
dock överträffad av »Läderlappens». Någon
stegring innebar däremot ej det i tredje akten
inlagda balettdivertissemanget, som ej tillhör
den ursprungliga, på egentliga operettscener
givna pjäsen. Med musik från andra
Lecocq-operetter har det tydligen sammanställts i
och för det i tidens fullbordan (1918) timade
framförandet på Opéra-comique i Paris. Detta
för senare tiders lyxeditioner av äldre operetter
typiska tillägg gör akten för utdragen och
förefaller krystat i textsammanhanget och i
det småborgerliga etablissemanget, där det
redan dansats tillräckligt i och med
torgherrskapens skuttande till inledningsmusikens
»fricassée». Mot budordet att en operetts
sista akt bör vara kort och fri från longörer
syndade också en av Kar de Mumma
ny-diktad dialogscen, vars ene partner endast
omtalas i originalpjäsen; detta inlägg
utgjorde blott en variation av en tidigare
korruptionsscen och fick i motsats till
operettens teknik i övrigt ej utmynna i något
sångnummer. Den nämnde signaturen hade annars
i allmänhet med lätt hand reviderat dialogen
i Wallmarks som stomme bibehållna över-
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0426.html
