Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m st e dt
parti (deri stora brevscenen!), men där märktes
alltjämt levande dramatiskt uttryck i sången,
och sceniskt illuderande visade sig också
hennes vackra ryska både som den svärmiska
flickan på lantgodset och värdinna i den
furstlige makens salong.
Återuppförandet av »Fidelio» — det blev
främst den stora Leonorauvertyren, vid
dramats vändpunkt spelad under gästdirigenten
Armas Järnefelt med bokstavligt
elektriserande verkan; tidsläget gjorde oss väl
särskilt mottagliga för operans i detta
orkesterdrama sammanträngda, till sist blixtlikt
urladdade frihetspatos. Nykomlingarna, Irma
Björck, mycket stilfull i titelpartiet, och Set
Svanholm som Florestan, utlöste i sina arior
ej riktigt samma tändande effekt; men de
voro på god väg, det brukar visst dröja innan
de vokalt vanskliga Beethovenpartierna
avtvingas sina yttersta uttrycksmöjligheter.
Av återupptagna svenska operor hörde
jag »Kronbruden» och ångrade ej mitt besök.
Jag har ej hört den sedan premiären 1922 och
fann detta Strindbergsdrama med Rangströms
musik utöva samma starka verkan som då.
Det var, alltjämt i Harry Stangenbergs regi,
en ypperlig föreställning med spelprestationer
över lag bekräftande vår störste dramatikers
förmåga att stimulera skådespelarna till
människogestaltning. Att ha låtit det
Strindbergska språket även i sång behålla sin
skapande kraft, ja, stegra den i detta efter
musikmedverkan trängtande drama länder
tondiktaren till ära. Nästan varje framställare,
från huvudpartiernas till de episodiska
rollernas innehavare vore värd att nämnas. Jämte
Brita Hertzberg i titelpartiet och Einar
Beyron som Mats måste särskilt lovordas
Joel Berglunds mänskligt förstående länsman
och Brita Ewert — hon var i ordets egentliga
mening hemskt bra som den obevekligt
hätska Brita. Och detta verk ges inför
fåtalig publik. Man måste beklaga de
människor som när de enligt egen utsago ej på scenen
vilja se något »sorgligt» sakna gåvan att känna
det upplyftande i den konstnärligt förklarade
gestaltningen av ett ämne vilket som helst.
Spelårets mest remarkabla debut har varit
Sven-Olof Sandbergs. Folk brukade, enligt
vad jag minns, säga att den ryktbare
grammofonsångaren på grund av sitt utseende ej
kunde tänka på sceniskt framträdande. Men
det var en mycket prydlig exteriör, en nobel
mask han visade som fadern Germont i »Den
vilseförda», och han förde sig väl. Vokalt
lovade han — och lär ha gjort det i ännu
några partier — att som lyrisk baryton bli
en värdefull förstärkning för operans
solistgarde. Där fanns välljud, smakfull frasering
och tydligt textuttal. Verdioperan är
nämnvärd även därför att Hjördis Schymberg för
första gången framställde titelpartiet och
gjorde det med en av koloraturglittret
obe-hindrad mänskligt tagande verkan. En annan
debut som blivit lovordad är Arne Wiréns
som Rigoletto.
Ett gästspel som jag tyvärr ej blev i
tillfälle att bevittna var Martial Singhers i samma
parti och som Figaro i »Figaros bröllop». Det
gästspel som annars lockat mest publik har
varit Margit Rosengrens i »Glada änkan» och
»Czårdåsfurstinnan». En operettprimadonna i
en operett — det är gott och väl, och med
tacksamhet skall särskilt erkännas att denna
Sylva Varescu var angenämt fri från
operetttragiska choser. Gästen var i mitt tycke mer
till sin fördel där än i Änkan, där hon vid den
av mig bevistade föreställningen dels tycktes
hämmad av en föga inspirerande motspelare,
Gösta Kjellertz som Danilo, och där dels den
— av gissa vem företagna textrevideringen
gav speldirektiv i en för Hanna Glawari
främmande hurtfrisk anda; hur kan denna
Parisdam från seklets begynnelse tänkas
tillslänga någon den frågan: »va snackar ni om?»
Men det var skönt att åtminstone i de
kvinnliga huvudrollerna slippa höra någon av dem
som andra kvällar sjunga exempelvis
wag-nerska hjältepartier. Det är skillnad på
operett och operett. För egen del tycker jag
att den kladdighet eller nattståndna smak
som vidlåder dessa utspelade Lehår- och
Kålmånoperetter känns särskilt besvärande i
operamiljö. De locka inte den verkliga
publiken, och någon nyrekrytering av denna
medföra knappast de många som fylla
operasalongen, ovetande om den egentligen där
hemmahörande konstarten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
