Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Till Sergel-minnet. Av Oscar Antonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Faun. Bränd lera.
Nationalmuseum.
Till Sergel-min n e t
Av Oscar Antonsson
./ svenskar äga inom våra
landamären inga Parthenon-grupper, inga
ägi-neter, ingen Pergamon-fris. Vi ha endast
obetydliga spillror av den antika konstens
skönhetsvärld, men vi äga det mesta av
den mans verk, som mer än någon annan i
nyare tid förmått väcka antiken till liv
igen, den störste av nyklassicismens alla
skulptörer, en konstnär, som på samma
gång förstod att leva sig in såväl i antikens
som i verklighetens skönhetsriken och som
därtill på alla sina verk satte geniets ädla
hallstämpel, han som bättre än någon annan
svensk konstnär kunnat ge materiens dräkt
25—Ord och Bild, 49:e årg.
åt den gudomliga inspirationen, han som
själv var »en stråle av det eviga ljuset»,
Johan Tobias Sergel.
I år ha två sekler förflutit sedan han såg
dagens ljus i Stockholm. Två
hundraårsdagen inföll den 8 september.
Högtidligheterna kring detta märkliga jubileum
måste i hög grad inskränkas — tyvärr,
ty tidpunkten hade varit synnerligen
läglig att för vårt folk genom en stor
utställning visa, vilken gigant i konsten
vi en gång ägt i Sergel. Detta står nämligen
ingalunda klart för envar. I den
formnonchalanta färgfauvismens och den anti-
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
