Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Till Sergel-minnet. Av Oscar Antonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar A 7i tonsson
Sergelska småskulptur er.
N ationalm useum.
livare av sina trogna, en tes, som vår tid
har måst ändra på, åtminstone vad resultatet
av hans strävan beträffar. I sin omutliga
natursanning intog han dock en plats för
sig bland sina samtida, ungefär som Ingres
i sin samtid. Hans skarpa iakttagelseförmåga
och strama och rediga teckningsstil gjorde
honom berömd, och hans teckningar såväl
efter antik- och renässansförebilder som
efter levande modell beundrades i alla läger,
utgåvos i en rad gravyrer och användes i
flera generationer som förläggsblad vid
undervisningen i konstskolorna runtom i
Europa. Edme Bouchardons teckningar har
även Sergel kopierat och studerat både före
och under Rom-tiden, ett studium som
säkerligen betytt en hel del för hans
utveckling. När han i Rom gör omsorgsfulla
teckningar efter antikerna, Rafael och
Carraccierna, gör han det helt i Edmes
anda och med hans strecknings- och
skugg-ningsmanér och kommer därvid
fransmannen ibland så nära, att det skulle
vara svårt att skilja den enes teckningar
från den andres, om de låge i samma
portfölj. Inte nog med att Sergel tecknar
som Edme i sina kopior, han uppsöker
också samma förebilder som den andre
gjort ett halvt sekel tidigare, och är
förebilden en figurrik komposition — t. ex. en
av Rafaels fresker — händer det att Sergel
»skär ut» en eller ett par figurer precis som
Bouchardon på sin tid.
Respekten för motivet fick Sergel från
Edme Bouchardon och den ledde honom
till inträngande studium såväl av klassiska
förebilder som av naturen själv,
människokroppen. Och dock: när tiden var mogen
för Sergel att i Rom skapa egna
kompositioner i plastiskt material, då talade han
sitt eget språk från första stund och med en
förbluffande säkerhet. I hans
porträttmedaljonger från Stockholmstiden lever
ännu rokokon i den sirliga och ytterst låga
reliefstilen, som mera tecknar än formar, i
Rom sprängas de franska bojorna och
Sergels egen konst brusar fram som en
vårflod. Enstaka spillror från den franska
konstens ateljéer kunna skönjas ute i
virvlarna men de äro försvinnande detaljer,
som på intet sätt kunna hindra flodens lopp.
Den sanna, blodfulla nyklassicismen inom
skulpturen kommer brusande genom
rokokons sirliga, förnäma parkanläggning.
Men hur förhåller sig nu talet om Edme
Bouchardons nyklassicism till fallet Sergel?
Talade Sergel ej sanning, då han
karakteriserade sig själv som »den förste unge
bildhuggare, som vågat endast och allenast
följa naturen efter de gamles grundsats».
Hur kunde han säga detta, om Edme
Bouchardon i verkligheten hade äran av att ha
varit den förste, t. o. m. ett halvt sekel
före? Vi som kunna se tillbaka på hela
denna historia ur tidens fjärran kunna
tydligare skilja huvudsak från bisak och förstå,
att liksom Edme Bouchardons marmorfaun
från studietiden i Rom är en trogen kopia
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
