- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionionde årgången. 1940 /
404

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En gudinnas huvud. Av Hugo Steiner-Prag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hugo Stein er-Prag

och ögonblicket tycktes gunstigt. Men min
hand, som redan var djupt nere i vattnet,
drog sig åter tvekande tillbaka. Nej, så
ville jag inte komma i besittning av det,
men mitt beslut att förvärva huvudet hade
i denna avsägelsens minut blivit starkt och
oavvisligt.

Bland det mauriska kastellets vilt
upptornade klippblock, högt ovan den vida
slättens skogiga berg och det oändliga
havet, målade jag under dessa dagar. De
ljusa eukalyptusträdens tunna, darrande
skugga var intet skydd mot denna
portugisiska septembersols brand. Jag
arbetade ivrigt, men kunde dock inte glömma
huvudet. Jag såg ögonen framför mig,
tomma och spöklika, halsens och kindens
fina linjer, och tanken på att det låg
därborta ensamt och glömt i vatten och jord
pinade mig och lämnade mig ingen ro.
Min plan stod fast. När kvällen kom, när
det plötsligt inbrytande mörkret nästan
utan skymning insvepte berg och dalar,
skulle jag vandra till Penha Verde för att
hämta huvudet. Jag såg mig redan klättra
över muren, smyga på nattsvarta
parkvägar, såg mig lyfta huvudet ur vattnet
och ångestslagen fly med mitt byte. Mina
tankar blevo förvirrade, jag måste avbryta
arbetet. I feber väntade jag på aftonen,
men då den kom var mitt mod borta, jag
tog inte vägen till Penha Verde utan satt,
liksom nästan varje kväll, tillsammans med
mina vänner på Quinta da Saldanhas
cederskuggade terrass och berättade om
mitt fynd. Den lilla staden Cintra, djupt
under oss, sjönk in i den sydländska nattens
svarta blå.

Nästa dag sopade mig en ondskefull
stormvind från klipphöjden ned i dalen.
Staffli, palett och hatt flögo bort huller om
buller. Att måla däruppe var inte att tänka
på. Jag gick till Penha Verde för att, om
inte hämta, så åtminstone återse huvudet.
Men jag bedrog mig själv, tv min vilja att
äga det hade förblivit lika stark. Ute i

parken träffade jag Antonio, den unge
trädgårdsmästaren. Så gott det sig göra lät
inledde jag ett samtal med den vackre pojken
och lockade honom, inom mig upprörd
men utvärtes alldeles lugn, till
springbrunnen där det hett eftertrådda
marmorhuvudet alltjämt låg mellan stenarna djupt
nere i det gröna vattnet. Med spelad
likgiltighet stack jag med käppspetsen efter
det — vad det gjorde mig ont! — lossade
liksom på lek och utan aktgivande
jordlagret omkring det och frågade skenbart
överraskad och bara så där i förbigående,
vad det väl kunde vara. »Una cabezza»,
skrattade han förläget. Hans blick var
vänlig och jag kunde inte få mitt skändliga
förslag över läpparna. Han gick. Och vände
tillbaka — gick om igen, men jag ropade
honom genast tillbaka med en bön att han
skulle öppna kapellen på översta terrassen
för mig. Jag tillät inte den brunbrände unge
mannen, som trots hettan hade dragit sin
tjocka grön- och rödrandiga yllemössa över
huvudet, att vika från min sida. Jag kunde
inte finna de förförande orden. Men med
ett hastigt beslut stannade jag plötsligt,
och med pengar i min framsträckta hand
begärde jag marmorhuvudet av honom. I
hans ögon visade sig en häpnad som om
han inte forstode mig, hans mun förblev
stum även då jag blev ännu ivrigare och
fördubblade, ja, tredubblade silvermynten
i min hand. Det oväntade, det i detta land
inte för möjligt hållna skedde — han
vägrade förlägen och stod inte till att beveka att
lyfta upp marmorhuvudet. Då min hand
knappast längre kunde hålla om
silvermynten, blev den arme karlen så blek att
det gjorde mig ont. Med energi, humor och
slutligen med raseri stormade jag in på
honom, men han förblev ståndaktig. Hans
herre, sade han, var administratorn över
detta område, Mr. Oram-Lawrence, vilken
såsom förvaltare åt Sir Frederick Cook,
visconte da Monserrate (denna titel hade
Don Carlos I, Portugals konung, skänkt

404

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0456.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free