Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Vilhelm Lundström och Göteborgs Högskolas kurs i Rom 1909. Av Axel W. Persson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel W.
Persson
Magister Pontdn och förf. i 9 o 9.
och till allt annat kom hans ständiga oro
för henne. En dag låg professorskan sjuk.
Frampå kvällen kom Lundström och
knackade på min dörr och bad mig följa honom
på en promenad. Han förde mig upp på
Aventinen till den underbart belägna lilla
restaurang som då fanns här och som gick
under namnet Castello dei Cæsari. Vi satt
på altanen och såg den nedgående ’solens
strålar reflekteras i fönstren högst uppe på
Rocca dei Papi. Solen sjönk och många ord
yttrades inte, men när vi skildes på
kvällen tackade Lundström mig för att jag
kunnat sitta tyst samman med honom, och
då först upplyste han mig om, att vi just
firat hans fyrtionde födelsedag samman.
Om man vill söka leta fram det bärande
hos Vilhelm Lundström, det som s. a. s.
konstituerade hans person, så är det hans
kärlek till svenskheten å ena sidan och till
den klassiska södern, enkannerligen Italien,
å andra sidan. Sverige—Italien, det var de
båda poler, kring vilka hans tankar och
intressen framför allt kretsade. Vårt
sista-aprilfirande i Rom, svenskt i Italien, var
helt präglat av Lundströms anda. Efter
föreläsning i vanlig ordning anlades den
vita mössan, även av Lundström, och vi
gjorde en pompös droskfärd genom
staden. Jag glömmer aldrig med vilka häpna
blickar de goda romarna betraktade det
underligt skrudade sällskap som i högtidlig
kortège färdades fram genom Corson.
Kvällen tillbragtes på en liten osteria
fuori le mure. Lundström höll ett högstämt
fosterländskt tal, i vilket hans
ungdomsminnen av Gunillaklockans klang och
eldarnas sken över Upplandsslätten, sedda
från Slottsbackens krön, utgjorde ett av
inslagen. Våren i Norden hälsades på
traditionellt sätt av sångarna i den ljumma
försommarnatten i södern.
Nu är den underbare läraren och
trofaste vännen Vilhelm Lundström borta.
Den som skriver dessa rader är säkerligen
blott en i en lång rad, som fått sitt livs
hela inriktning genom honom. Han var en
storvulen man, som frikostigt strödde
omkring sig av sitt rika intellekts skatter
och ingen som verkligen kommit honom
nära har undgått att fascineras av hans
klara intelligens och hans djupa, äkta
patos. Men just dessa egenskaper tvungo
honom att syssla med de mest skilda ting
och framförallt på äldre dagar klagade
han ofta över att hans livsverk blivit
blott spånor — »Svenska spånor».
Genom Göteborgs Högskolas kurs i Rom
har emellertid Lundström, såsom redan
antytts, givit impuls till det Svenska
Institutet i Rom — han är dess andlige
upphovsman. Själv har han
programmatiskt uttryckt det som är den bärande
tanken bakom institutet i den skrivelse
han inlämnade till Göteborgs Högskolas
styrelse den 9 oktober 1908, i vilken han
hemställer om styrelsens bemyndigande
att få under april och maj månader 1909
förlägga sin undervisning till Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
