Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur skissboken. Av Gunnar Ekelöf - Don Juan i skärselden - Målning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Ekelöf
tycktes gå förlorad på vägen. Längre ut på
landsbygden väntade honom herdinnorna
på bäddar av mjuka kvistar i varje
Stell-dichein. Eldar flammade. Bajadärer
dansade med mjuka kroppsrörelser och ett
dött klingande av mynt, utan att flytta
fötterna från stället. Som en plötslig
drömvit hägring stormade en hord
skogsväsen förbi. Och ändå gick han alltid som i
mörker själv och när han närmade sig så
pass att han kunde urskilja ansiktenas
hänryckta, tomt extatiska uttryck
förvandlades synerna till små hoppande,
snart slocknade blå lågor av samma slag
som påstås brinna över dolda skatter.
Så vandrade han genom tid efter tid, ge-
nom land efter land, genom Europa,
Indien, Kina, genom länder längesen sjunkna
i havet, genom tider längesen förgätna,
ständigt mött av lockande syner,
kvinnor som långsamt avklädde sig de
prydnader med vilka de efter olika tiders och
kulturers bruk var smyckade, ända bort
till guldåldern, till oskuldens glömda
tidevarv.
Då var det åter som om bilderna började
glesna, hyddorna eller lövtaken som
skyddade bäddarna för stjärnornas iskalla
blickar blev allt sällsyntare, och längre
och längre bort i en ödemark som kanske
inte ens var belägen på denna jord
återfann han sin ursprungliga ensamhet.
Målning.
Ett fönster öppnar sig mot havet, mot
solnedgångar och månskensnätter. Vid
fönstret sitter en kvinna. Hon väntar ett
segel, väntar sen många år. Låt oss gå
fram till henne — ni är läsaren, jag är
författaren — hon känner oss så väl att hon
inte ens ser oss. Osynliga går vi fram till
henne och sätter oss på de två tomma
stolarna vid sybordet. Hon följer oss med
blicken men ser oss ändå inte. Det beror
på att våra ögon tack vare ständiga
drömmerier och ständigt nattvak blivit
lika färglösa som luften omkring oss
och henne. Och hon ser oss inte därför
att hon ständigt ser in i våra ögon, hon
har inga hemligheter för oss. Hon ger
oss sitt hjärta att läsa som en öppen bok,
hennes hjärta är en bok som hon låtit
sjunka ner i sitt knä och nu sitter hon och
ser ut över havet och drömmer.
Vad drömmer hon om, vad tänker
hon på?
Det växer luftslott vid horisonten. Var
sjunde våg slår högst mot stranden vid
skäret med den lilla vita fyrbåken. Vinden
blåser fiskfjäll ur näten, bryter upp
måsarnas vingar och tvingar dem att göra
volter. Och snabbare än måsarna är våra
tankar och önskningar som vill flyga bort
mot allt det gyllenröda därute, mot
frälsningen i solens eld, mot havets styrkande
sälta, mot livet som ändå måste finnas
där bortom horisonten, större och skönare
än här på den sönderstyckade och plågade
kusten.
Kvinnan vid fönstret, vad tänker hon på?
På intet och allt och på ingenting
däremellan. Hon väntar ett segel, väntar sen
många år. Kanske är hon död, kanske
bara förlamad. Stilla sitter hon och oavvänt
ser hon bort över havet. Hur skulle hon
kunna tänka, hur skulle hon kunna drömma.
Hennes tanke, hennes dröm är därborta,
på andra sidan horisonten där livet är.
Hon är inte död, hon är inte levande, hon
är därborta. Hon är fjärrlängtans genius.
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
