Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dödstanken hos Hjalmar Bergman. Av Hans Levander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödstanken hos Hjalmar Bergman
för fantasiens och tankens utsvävningar, men
också av det liv han för, hans sociala
degradering genom en ovärdig erotisk förbindelse.
Här inträder ett nytt moment, huvudtema i
Chefen fru Ingeborg. Hjalmar Bergman vill
också med Jan Ambergs öde åskådliggöra
Eros’ förödande inverkan på en människas
personlighet. »Ty de som umgås med skökor
de varda ville och få mott och matk till lön...»
Chefen fru Ingeborg tarvar i detta
sammanhang få kommentarer. Med mästerlig
psykologi, en komposition, som har den klassiska
sonatens stränghet och klarhet, och en
outtröttligt kommenterande analys av de
agerandes djupaste motiv åskådliggöres fru
Ingeborgs gradvisa förfall och slutliga seger. Den
omedvetna lidelsen tvingar henne steg för steg
in på den väg mot undergången, som fore
henne prins Solivro, Bengt och Jan Arnberg
vandrat. Men hon hejdar sig i tid. Varför?
Hjalmar Bergman svarar själv:
Därför att denna en gång kloka och besinningsfulla
och alltjämt stolta och starka människa vid en viss
tidpunkt klart såg att hon kunde undgå själens
förruttnelse blott genom att offra sin kropp.
Fru Ingeborg har de klassiska
kvinnogestalternas värdighet och höghet och det antika
dramats stämning av öde och katharsis råder
över den sublima dödsscenen. Livet tvang
fru Ingeborg till ett yttersta val, Eros eller
Thanatos — men i dödsstunden smälta de
samman. Som i en vision ser hon den älskade
med svettdroppar på sin panna, liknande de
blodröda pärlorna på Frälsarens änne. Och
man finner den döda »i en kvinnas ställning
med öppen famn». — Diktarens konklusion
är denna:
Det är sannerligen ett värdigt mål för
människans visdom att finna rätta stunden att dö.1
4-
De sköna slutorden i En döds memoarer med
deras mörka celloklang av vemod och
resignation vittna om diktarens djupa
gripenhet inför ämnet:
1 Det kan påpekas, att motivet tidigare tagits upp
i nordisk litteratur: Herman Bangs åttiotalsroman
Fædra, med vilken Bergmans berättelse både vad
psykologien och händelseförloppet i enskilda delar
beträffar, erbjuder vissa likheter. Men då fru
Ingeborg segrar genom sin offerdöd, utkämpar Bangs
hjältinna »Sjælens Dødskamp». Icke heller hon ger
vika för frestelsen till incest, men hennes seger över den
otillåtna lidelsen sker på bekostnad av förståndets bruk
och Ellen Urne »synker dybt og dybere i Morfinens
Døs».
Alla äro icke levande, som leva; ej heller är
döden en port, som öppnas endast åt ett håll.
Den Oföränderlige formar livet efter sitt behag
och av döden gör han en leksak. Våra tankar
äro irrbloss som förnöja honom med sin
fladdrande lek. Men våra viljor vila i hans hand.
Man frågar sig, om Hjalmar Bergman
själv har fattat denna attityd som ett
slutgiltigt svar och en tröst. Det förefaller inte så.
Icke långt efter En döds memoarer, — 1922 —,
skriver han till Hans Larsson ett brev, som
ger uttryck åt hans grubbel över döden:
»För mig är livet ett enda långt . . . samtal med
döden. Och jag skulle vilja veta vem döden
är.» (Ruben G:son Berg, Hjalmar Bergman.)
Ännu ett dokument är av intresse. I några
strofer — publicerade i Ord och Bild 1934,
och enligt uppgift skrivna sommaren 1929 -—■
söker diktaren, inspirerad av en personlig
förlust, skissera sin dödstankes utveckling:
En gång ville jag dö:
det var att strö
dunlätt aska över flammande låga,
det var att råga
livet.
Så länge livet är ungdomlig eld och berusning,
är också döden blott ett skenbart kväve och
i själva verket livets nästan omärkligt
skeende råga och fulländning. Är tolkningen
riktig, kommer tanken nära Birger Sjöbergs
i ... som sker vid sommarvakan. . .: »Bäst
som vårt solsken dog — det sken vid
fågelsång.»
Men attityden skiftar med den förändrade
livssynen. Livet blir smärta och leda och döden
den efterlängtade lisan:
Ären gick. Jag ville dö:
det var att strö
en skovel mull över glödande malm,
hetta och kvalm,
livet.
I tredje och sista strofen beröres sorgen,
som försonar diktaren med dödstanken.
Livslågan brinner nu varken som eld eller glöd,
blott som en svag gnista, och liksom fru
Ingeborg längtar diktaren att famnas av
vinternatten:
Nu vill jag dö:
sänka en gnista i snö.
Din död, käre, gjorde mig döden lätt,
och du fick rätt,
o Död.
Brevet till Hans Larsson uttrycker också en
tanke, som återfinnes flerstädes i Bergmans
verk: »Ingen människa dör, förrän hon själv
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
