Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk humanism. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk humanism
skar. I hans barndoms kyrka Romfartuna
hänger på väggen en bild av Sanctus Romfar
i pilgrimsdräkt och med vandringsstav, som
påminna om helgonets Romresa till kyrkans
fromma. Sparwenfeld blev den nya tidens,
stormaktstidens, typiske resenär, bok- och
handskriftssamlare, antecknare och forskare.
Man trodde, att han besökt Orienten.
Jaco-bowsky framhåller visserligen, att
Sparwenfeld aldrig sett skymten av Asien; men
Ryssland, Italien och de flesta europeiska land
besökte han under växande lärdomsrykte
som språkman med legendariska
språkkunskaper. De sista stora färderna skedde i
Rudbecks tecken för att söka götiska
minnesmärken och förskingrade dokument. Det blev
en femårig resa, som rymde mångahanda
äventyr och märkliga rön men givetvis
bragte föga bevisning för de patriotiska
Atlandfantasierna. Av allt detta ger
Jaco-bowsky en åskådlig bild, liksom även av
Sparwenfeld själv —• den fantasifulle,
pratsamme och galante lärde världsmannen i
yngre år, den originelle, vanvårdade gamle
herrn, som själv handlade på torget i Västerås
bara för att få prata med torggummorna.
Från denna gestalt i vår stormaktstids
liv och hans mycket betydande insatser i
den svenska odlingens historia föra oss rektor
Sanfrid Welin och fil. kand. H. Widéen till
medeltiden. Rektor Welin har lämnat en
intressant skildring av Västergötlands, av
hela det forna Skarastiftets förbindelser med
Vadstena kloster — och genom detta med
Rom och stora världen. Widéen låter oss se
en annan sida av västgötabygdens medeltida
liv och insatser, dess rustning som rikets
gränsmark i tider, då Danmark och Norge
blevo förbundna i ett välde, som även
behärskade västkusten. Denna fornbild har
onekligen fått en viss aktualitet i april 1940. De
gamla borgarna och alla borgplatserna, som
legender utpeka, framstå åter plötsligt på ett
särskilt sätt som gråa gäster från framfarna
dagar, som oss manar och oss anklagar.
Widéen anger klart det större sammanhanget
och utreder sedan livligt och åskådligt de
olika typerna — jordbefästningar, pallisader
och äldre stenbyggen i noga beräknad
anslutning till terrängen och vidare den senare
medeltidens »fasta hus», sådana som Torpa,
det av författaren uppmätta Brunsbo, Husaby
och andra borgbyggen på platser, som icke
äro naturligen befästa.
Alla dessa och de danska motsvarigheterna,
de stora danska fästena längs kusten, ha nu i
långliga tider stått och förfallit som utrymda
tomma försvarsställningar. Den härjade,
krävande gränslinjen framför andra blev
Finland, landet som helhet och det riksrå »öst
på hed», som Olof Enckell så gripande
beskrivit i »Vakt i öster». Till Finland för oss
rektor Gustaf Iverus genom Skarastudiernas
sista, men förvisso ej minst fängslande
bidrag, sin studie över överstelöjtnant Erik
August Tersmedens dagbok från Gustav
III:s krig 1788. Hochschild har i sina
memoarer skildrat Tersmeden på följande sätt:
Erik Tersmeden, som i Dalarna blev nyttjad, var
uti Finland den, som ifrigast förfäktade finska arméns
sak och försedd med alla deras skrifter utspridde dem
ibland alla sina kamrater. Utan att underrätta någon
af dem, försvann (han), då konungen afreste och blef
genast hans redskap. Tersmeden var i öfrigt en karl
utan kunskap, men tilltagsen i sitt företagande; han
ägde en skälig förmögenhet.
Rektor Iverus har onekligen rätt i att
Tersmeden i sina egna, dagliga anteckningar
om detta händelseförlopp framträder med
ett visst friskt mod och »en god portion
humor». Ej minst gäller detta skildringen
— i dagboksanteckningar och brev — av
resan till Tersmedens hembygd Dalarne,
sedan han helt omvänt sig och blivit
fullständigt fascinerad av Konungen. »Och vill jag
önska mig att lefva och dö i en så instruerad
människas sällskap kunde jag aldrig leds en
minut.» Tersmedens uppgift vid Gustav
III:s romantiska dalaresa var att sätta upp
en frikår. Kyrkomenigheternas enhälliga rop
»Vapen och motstånd» i Leksand, i Mora
o. s. v. sprida en viss glans kring färden, som
skildras med många intressanta drag även
ur dalabygdernas liv. Alldeles särskilt
dråpligt är några Moramäns svar, då Kungen ville
ge dem en orgel: »Vi sjunga så bra, att vi ej
behöva orgelverk.»
Rektor Iverus vänder sig i viss mån mot
Hochschilds stränga dom över Tersmeden.
Emellertid kan ingenting bortskymma den
tvära övergång, som Hochschild omtalar.
I början av anteckningarna är Tersmeden
frondör. På ett mycket livfullt och
omedelbart sätt — det medges villigt — illustrerar
han där ej blott personlig hållningslöshet
(eller skall man säga dumdristig
omdömes-löshet), utan ock allt det vedervärdiga, som
knytes till namnen Anjala och Sveaborg.
Hela självuppgivelsen, benägenheten för
förrädiska underhandlingar med ryssarna stå —
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
