Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - De eleusinska mysteriernas religion. Av Martin P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Martin P: n Nilsson
Daduchos, »fac kelbär ar en», den
näst högste pr äst en i de ei en s
irisk a mysterierna, i rikt broderad
dräkt.
Bild från en i Eleusis funnen vas.
lig diskussion förts utan att leda till något
säkert resultat. Den tystnadsplikt, som var
ålagd de invigda, har blivit väl hållen, och
kanske fanns det icke så mycket att omtala,
som man vill tro. De som förråda något,
äro kristna skriftställare i deras polemik
mot hedendomens skändligheter. Deras
meddelanden äro lika otillförlitliga, som en
polemik, som vill göra verkan, alltid är.
Den bekymrar sig icke om medlen eller om
sina uppgifters riktighet, blott den gör
intryck och når sitt mål. För allvarlig
forskning bjuder den ingen säker grundval.
Vi veta, att det fanns två grader; endast
om ceremonierna vid invigningen i den
lägre graden äga vi mera ingående
upplysningar. Om den högsta graden veta vi, att
vissa ord reciterades eller sjöngos, att vissa
handlingar företogos och att vissa heliga
ting skådades, men vi veta icke, vilka
dessa voro. Skådandet var huvudsaken.
Den högsta graden hette epopteia,
»skådande», de däri invigda »de skådande», den
högste prästen hierofantes, »den som
förevisar det heliga». Mysterierna försiggingo i
en stor hall försedd med bänkar på tre sidor
för åskådarna och firades om natten vid
ljuset av talrika facklor. »Lycklig den som
sett detta», är ett ständigt upprepat ord.
Under sökandet efter de symboler och
handlingar, genom vilka den invigde menas hava
tillförsäkrats upphöjelse i den gudomliga
sfären, äro moderna forskare benägna att
glömma, vad Aristoteles visste, att
huvudsumman av mysterierna var att försätta
deltagarna i en upphöjd och innerlig
känslostämning.
En sak är omvittnad, att de eleusinska
mysterierna gjorde ett outplånligt intryck
på dem, som skådade dem. Men vi misstaga
oss, om vi söka orsaken därtill blott i
ceremonierna, i mysterieapparaten. Skall
prägeln bli djup och outplånlig, måste den
möta ett väl berett och mottagligt
underlag. En livskraftig religion växer upp ur en
närande jordmån, till vilken den anpassats
och vars must den suger med sina
hjärtrötter. Har den en sådan, förmår den att
växa och slå ut ädla blommor. På
främmande mark, i främmande klimat förtvinar
dess växt.
Vi veta icke, vad som försiggick inom
mysteriehallens väggar i facklornas ljus och
skola aldrig få veta det, men vi veta, vilka
gudar de invigde vördade; vi veta, vad de
trodde om dem och hoppades av dem, och
vi veta något om den urgamla folkliga
grund, ur vilken de eleusinska mysterierna
sprungit upp. Vi äga möjlighet att bilda
oss en föreställning om de idéer, som
bestämde riktningen av de invigdas tankar
och känslor. Med andra ord, om det är oss
förvägrat att känna mysteriernas
ceremonier, så kunna vi dock bilda oss en
välgrundad föreställning om deras religion. De
äldre källorna äro i själva verket ovanligt
många och rika: den homeriska hymnen
till Demeter, ett av den grekiska
litteraturens äldsta verk, författad i Ättika senast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
