Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sigmund Freuds kulturpsykologi. Av J. Hodin - Epitaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. H o di n
»mänskliga» i den, och om den så kröntes
genom ett betydande verk, genom en
ingalunda alldaglig arbetsprestation, som rent av
i de sista ögonblicken avtvang tillvaron »ett
stycke nyröjd vetenskaplig mark», skulle man
kunna vänta att den tillbörligt hedrades. Ja
visst. Tidningar och tidskrifter skrevo om
Sigmund Freuds död, de skrevo välvilligt,
fientligt, avvägde förtjänst och
överskattning, de skrevo med ord som visserligen
kvantitativt skola kunna mätas, men dock icke
togo hänsyn till det faktum att en av andens
titaner hade gått ur tiden och anförtrott oss
sitt arv. En av de titaner om vilka sagan
beundrande berättar att de segerrikt kämpat
mot gudarna. Vid läsningen av nekrologerna
kommo mig åter och åter i minnet Antonius’
tveeggade ord vid Cæsars grav, vilkas
innebörd omisskänneligen är: om Cæsar var
rättvis och sann, varför mördades han då? och
vilkas oförgätliga refräng löd: dock Brutus
är en ärans man. Jag menar: lika litet som
Antonius’ liktal var en dom över Cæsar, lika
litet voro offentlighetens eftermälen
värderingar av Sigmund Freud. Vår tids tragiska
konflikter, som Freud i så hög grad bidragit
till att lära oss förstå, ha kastat sin skugga
över hans död. Hans verk bekämpades starkt
redan under hans livstid. Det skulle
säkerligen ha dödats under den fientliga anstormen,
det medvetna vantolkandet och
missförståndet, om det över huvud vore möjligt att döda
sanningen. »Det som utgör den etiska
karaktären i den analytiska djuppsykologien, det
är just dess oförfärade sanningsmod», har en
stor samtida yttrat. Därför blev det också
dess lott att bekämpas. Vi måste medge att
stridslysten kritik måste antagas som
kriteriet för ett verks värde eller värdelöshet. Ett
verk som genast tillvinner sig allas
instämmande väcker med rätta vår misstro. Icke
desto mindre måste de tio första åren under
vilka grundaren av den revolutionerande
läran om det »omedvetna själslivet» ensam
kämpade för erkännande ha varit mycket
tunga, och hur bittert han återgäldade vissa
fientliga angrepp, kunna vi läsa i några rader
av den redan 69-årige: »För detta övermått
av högmod och samvetslöst förhånande av
logiken, för angreppens råhet och smaklöshet
givs det ingen ursäkt.»
Inställningen till psykoanalysen ändrar sig
långsamt. Anmärkningsvärt synes mig att
det just var i Amerika som Freud första
gången (1909) vann fullt erkännande. Först
därefter följde Mellaneuropa och
väststaterna. Fiendskapen slog om i kritiklös
beundran. Freud blev modepsykologen såsom
Schopenhauer på sin tid hade varit
modefilosofen. Det sammanhänger med en
popularisering som blir en felteckning av det verkliga
innehållet och som för en tid kan grumla
värdet av det vetenskapliga verket men icke
förringa det. Om Schopenhauer på detta sätt
blev till »pessimisten», så blev Freud till
»sexualismens» apostel. Den vidare följden
därav var att man, särskilt vad beträffar
Freuds lärjungar och deras vetenskapliga
arbeten, började tala om en psykoanalysens
akuta kris.
Norden spelar en egen roll i förhållande till
Freud. Psykoanalytisk praktik blev på sina
håll förbjuden, på andra nonchalerades de
nya vetenskapliga rönen eller avvisades som
»veterinärpsykologi», liksom på sin tid
darwinismen som veterinärfilosofi. Förhållandet
till Darwin är över huvud ytterst belysande
för psykoanalysens grundbegrepp.I sin
Selbst-darstellung skriver Freud: »Darwins då
aktuella lära fängslade mig starkt, emedan den
lovade att på ett utomordentligt sätt främja
förståendet av världen», och på ett annat
ställe: »Att ontogenin är en upprepning av
fylogenin måste också vara tillämpligt på
själslivet.» Det är helt visst icke av en
tillfällighet som H. G. Wells säger: »Sigmund
Freuds namn är lika betydande i det
mänskliga tänkandets historia som Charles Darwins.»
Man kan icke tänka sig något mera
motsägande än fackmännens värderingar av
Freuds djuppsykologi. Den ene kallar den
»utsiktslöshetens filosofi», emedan vårt väsens
rötter skulle ligga i önskningar som varken
kunna tillfredställas eller undertryckas, medan
en annan ser verkningarna av dess läror i en
Ȍngest- och hatbefriad, till frid mognad
framtid» för mänskligheten. För några är
Freud en romantiker, en som väckt
symbolismen till nytt liv, för andra synes han åter
vara den direkta fortsättningen av
upplysningsfilosofin, som ersatt »den astrala
förklaringen av vissa fenomen med mänsklig
motivering och försvarar intellektets primat».
En tredje grupp fattar honom som ett slags
kentaur, som rationell irrationalist,
varigenom ett »ambivalent» kritiskt begrepp
skapades, sådant som Freud själv analogt
använde det i psykoanalysen.
Det perspektiv som mänskligt tilltalar oss
bäst är den närmast förflutna tidens. Tingen
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
