Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sigmund Freuds kulturpsykologi. Av J. Hodin - Vår tids spegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. H o di n
den kan åstadkomma. Om den hade mäktat
lyckliggöra människornas flertal, trösta dem och försona dem
med livet, göra dem till kulturbärare, så skulle det
icke falla någon in att sträva till en ändring i de
bestående förhållandena. Vad se vi i stället för detta? Att
ett förskräckande stort antal människor äro
otillfredsställda med kulturen, känna sig olyckliga i den,
förnimma den som ett ok, som de måste avskudda sig,
att människorna antingen sätta in alla krafter på att
ändra denna kultur eller gå så långt i sin
kulturfientlighet, att de över huvud icke vilja veta av kultur och
driftshämning. Man skall här invända, att detta
tillstånd uppstått just därför att religionen förlorat en
del av sitt inflytande över människomassorna och detta
framför allt till följd av de bedrövliga verkningarna
av vetenskapens framsteg.–-Det är tvivelaktigt
om människorna på den tiden då de religiösa lärorna
ägde oinskränkt herravälde i det stora hela voro
lyckligare än i våra dagar, sedligare voro de förvisso icke.
De ha alltid förstått att göra de religiösa föreskrifterna
till något blott och bart yttre och bokstavligt och
därmed omintetgöra deras avsikter.–-Man syndade
och sedan hembar man ett offer eller gjorde bot, och
så var man fri att synda på nytt. Rysk innerlighet
har svingat sig upp till den slutsatsen att synden är
oeftergivlig för att man skall kunna njuta hela
saligheten av den gudomliga nåden, alltså i grunden en Gudi
behaglig gärning.
Osedligheten har i alla tider icke funnit
mindre stöd i religionen än sedligheten. Då
religionens resultat med avseende på
människornas lyckliggörande, deras
kulturtill-ägnelse och deras sedliga behärskning icke
äro bättre, då framställer sig åter frågan om
vi icke överskatta dess nödvändighet för
mänskligheten och om vi göra klokt i att
grunda våra kulturfordringar på den.
»För ju större antal människor vårt
vetandes skatter bli tillgängliga, desto mera
utbreder sig avfallet från den religiösa tron, först
från dess föråldrade, anstötliga inklädnad,
men sedan också från dess fundamentala
förutsättningar. — Från de bildade och andens
arbetare är föga att frukta för kulturen.»
Vad beträffar de obildades massa, finns det
blott två möjligheter. »Antingen det
strängaste nedtryckande av dessa farliga massor,
den sorgfälligaste avspärrning från alla
tillfällen till andlig väckelse eller en grundlig
revision av förhållandet mellan kultur och
religion.» Freud fordrar icke blott att man
skall leda tillbaka kulturföreskrifterna på
sociala nödvändigheter, utan han påvisar
också till exempel vid förbudet att mörda,
förträngningen av ett bestämt historiskt
faktum, fadermordet, i »Totem und Tabu»
och kräver nu att »följderna av
förträngningen skola ersättas genom det rationella
vetenskapliga arbetets resultat. Den oss
förelagda uppgiften att försona människorna med
kulturen skall på denna väg få en vittgående
lösning.»
Människorna ha intet annat medel att
behärska sitt driftliv än intelligensen. »Hur kan
man vänta av personer, som med maktspråk
äro förbjudna att tänka, att de skola uppnå
det psykologiska idealet, intelligensens
överhöghet?» Människan kommer förvisso att
befinna sig i en svår belägenhet, hon skall
icke längre vara skapelsens medelpunkt, icke
längre föremål för en välvillig försyns ömma
omsorger. »Men icke sant, infantilismen är
bestämd att övervinnas? Människan kan inte
för evigt förbli barn, hon måste till slut träda
ut i det ’fientliga livet’. Man kan kalla detta
uppfostran till verkligheten, behöver jag väl
nu avslöja att enda avsikten med min skrift
är att fästa uppmärksamheten på
nödvändigheten av denna utveckling?»
Det betyder redan något om man vet att man är
anvisad till sin egen kraft. Man lär sig då att riktigt
bruka den. Alldeles utan hjälpmedel är människan
icke, vetenskapen har sedan syndaflodens tider lärt
henne mycket och den skall allt vidare stärka sin
makt. Vad har hon för glädje av förespeglingen om
ett storgods på månen, vars avkastning ännu ingen
har sett något av? Som hederlig småbrukare på denna
jord skall hon veta att bruka sin torva så att den
livnär henne. Genom att släppa hinsidesförväntningarna
och koncentrera alla frigjorda krafter på det jordiska
livet skall hon sannolikt kunna komma därhän att
livet blir drägligt för alla och kulturen icke längre
förtrycker någon.
Låt oss nu taga avsked av Freud med de
avskedsord han riktar till sin tänkte
motståndare: »Intellektets överhöghet ligger helt
visst i ett avlägset, avlägset, men sannolikt
icke oändligt fjärran. Och då man kan förutse
att det skall ställa samma mål för sig som Ni
väntar få förverkligade av Gud —- med
mänsklig jämkningsmån naturligtvis, så långt den
yttre verkligheten tillåter det:
människokärlek och förminskning av lidandet, så torde
vi kunna säga, att vår antagonism blott är
övergående och icke oförsonlig. Vi hoppas
detsamma, men Ni är otåligare,
anspråksfullare och — varför skulle jag icke säga det?
— egennyttigare än jag och de mina. Ni vill
låta saligheten börja genast efter döden,
fordrar av den det omöjliga och vill icke uppge
den enskilda individens anspråk.» — »Vår
gud logos är måhända icke särskilt allsmäktig
och kan blott uppfylla en liten del av det
som hans föregångare ha lovat.»
»Vi tro på att det skall bli möjligt för det
vetenskapliga arbetet att erfara något om
518
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
