Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den lettiska konsten. Av Francis Balodis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Francis B a I o d i s
sett så mycket av offervilja, sett så många
av sina söner falla för landets försvar, att
allt detta inte längre är något att uppröras
över; man kan sjunga därom med samma
sinnesro, som en moder nynnar en visa för
sin lille son i vaggan.
I sagorna och sägnerna kunna vi iaktta
en mer subjektiv inställning hos författaren.
Denne hyllar med hänförelse det goda, visar
medlidande med de svaga och lever
intensivt med, då han berättar om hur de tappra
hjältarna för sitt lands eller sin kärestas
skull kämpa mot drakar och andra
vidunder. De djupa skogarna, de stolta borgarna,
i havets djup sjunkna kyrkor med väggar
av klaraste kristall och väldiga
kopparportar, örterna, som samlas i
midsommarnatten, guldet, som ligger gömt i jorden
och bevakas av den Onde själv — allt detta
skildras i starka och levande färger. Det är,
som om de ständiga krigen och orostiderna,
det aldrig helt tystade kravet på frihet,
drömmen om att en gång få bo i ett fritt och
självständigt land — det är, som om detta
alltid, trots vardagens tunga släp, i
letternas hjärta hållit vid liv en den personliga
lidelsens låga. Ofta har denna i gångna tider
flammat upp och med kraft brutit fram i
våldsamma försök av folket att tillkämpa
sig frihet. Under världskriget drev den
letterna att gjuta sitt blod för försvaret av
Daugavas stränder, och äntligen ledde den
till uppkomsten av en fri och självständig
lettisk nationalstat 1918.
Bägge dessa drag i folkkaraktären, det
fredliga, idylliska, och det lidelsefulla,
kunna vi påvisa i våra konstverk, vart och ett
i sin karakteristiska utformning. Båda
tolkas i realistiska och saftiga färger, vilka
dämpas endast i de fall, då konstnären velat
ge uttryck åt till exempel drömliknande
visioner eller sökt fånga stämningen i en
skymningsstund eller en höstdag, då —
såsom det säges i folkvisorna —- portarna till
de dödas rike öppnas och de hädangångnas
andar likt bleka skuggor smyga sig in i de
hem, som en gång varit deras, för att värma
sig vid de falnande glöden på härden.
En underbar frid andas en serie
målningar på dörrarna till bänkarna i Zlekas kyrka,
Kurland, utan tvivel ett verk av någon
konstnärligt anlagd hantverkare från
trakten. I målningarna, vilka härröra från
1700-talets början, har konstnären på ett
självständigt men naivt sätt sökt skildra
världens skapelse, sådan som han själv
föreställt sig den. Om man kunde tänka sig, att
samma tema behandlats i en folkvisa, skulle
överensstämmelsen med all sannolikhet
varit mycket stor. Jag vill också nämna
K. Huns 1868 målade »Bartholomeinattens
där man frapperas av med vilket lugn och
vilken oberördhet det uppskakande
motivet är behandlat, samt Jazep Grosvalds
»Två duvor lyfte till flykt». På denna senare
framställes med det stora eposets harmoni
i kolorit och komposition, hur två bröder
draga ut i Lettlands frihetskamp.
Folkvisans naturskildring har sin bästa
motsvarighet i vår store mästare V. Purvitis
verk. På ett beundransvärt sätt har denne
förstått att tolka stillheten ute i naturen,
att göra den mäktig och monumental. Det
är, som om Purvitis aldrig lagt märke till
storm och yrväder och slagregn; hans
arbetstid har varit stilla, rofyllda stunder,
helst någon vår- eller sommardag.
På helt annat sätt har en träsnidare från
Rucava i slutet på 1600-talet utfört
skulpturer av Moses och aposteln Andreas för
hemortens kyrka. På samma gång som det
är uppenbart, att man här har att göra med
det för alla lettiska träsnidare
karakteristiska maneret vid utformningen av
kropparnas konturer och vecken på klädnaderna,
tyder däremot själva gestaltens resning på
inflytande från gotiken, och posen, gesterna
och ansiktsuttrycket gå i barocktidens stil.
Resultatet har blivit en oro, som utstrålar
icke blott från skulpturen i dess helhet utan
från varje enskild detalj. Ett intryck av
nästan samma art göra en del helt moderna
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
