Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenskt åttital i bröderna Brandes’ korrespondens. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenskt åt t i t al i bröderna Brandes’ korrespondens
at Bysladder om mig har kunnet paavirke
Dem».
I Elsa Finné roar sig »Ivar Mörcke»
emellertid även själv gärna med att till plåga
för »Elsa Finne», som förgäves söker hålla
god min, underhålla henne med historier om
sina många »erövringar». Också detta drag
går igen i brevväxlingen på våren 1887, då
Victoria Benedictsson befinner sig på sin
första Parisresa och Brandes samtidigt i
Ryssland. Om hennes sinnesstämning under
Parisvistelsen vittna talrika sådana
almanacks-anteckningar som den redan av Lundegård i
Dagboksblad och brev citerade: »Det gäller att
kämpa som för lifvet. Glömma, glömma!
Människor, lif -—• icke ett ögonblicks ro att
tänka på saknaden. Hvad ville jag icke allt
kasta mig in i, om det blott kunde döfva
smärtan.» I de nu tryckta breven till Brandes
söker hon emellertid samtidigt framtvinga
en forcerad munterhet och anpassa sig efter
hans egen ton, i det hon anspelar på hans
muntliga historier: »Och har ni hört något
från den frun som reste ifrån sin man? Hon
med millionen. Ni hör att de gamla
eröfringarna intressera mig mer än de nya. Ty
de nya känner jag inte ännu. Och så blir
samlingen alltför brokig, ■— allt för svår
att hålla reda på.» Hon frågar efter hans
erfarenheter av »de ryska furstinnorna» och
påminner honom om att han sagt sig skola vid
första tillfälle sända henne det enda ordet
»besegrad» — även denna detalj stämmer med
Elsa Finne. Brandes svarar i sitt brev: »Jeg
ser det nok, det er isaer Kvinderne, der
interesserer Dem. Hvad skal jeg sige derom. Der var
en hel Del at sige. Men det er bedre og
sømmeligere at tie, skjøndt et og andet
vilde synes Dem overraskende nok og
eventyrligt nok.» Men i sitt nästa brev förmår
hon inte längre spela oberörd och dölja sina
verkliga känslor, sin svartsjuka: »Hvad är
det ni skrifver? — ’Jeg ser det nok, det er
isaer kvinderne, der interesserer dem’. Ha, ha!
Det är en passus så äkta Georg Brandesk,
att jag skulle ha känt igen Jakobs röst,
äfven om han dragit Esaus kläder upp till
hårfästet. Nej ni vill tala om dem ännu
mycket hellre än jag vill höra. Fast nog
erkänner jag att det roar mig. Och hvad
skulle man ha att tala med er om annars?
Hur är det Don Juan säger om ’den sletteste
Pøbels låve Bagvaskelse’?» Härpå fattar
Brandes humör, som urladdar sig i hans nästa
brev, och avsänder »i Overgivenhed» ett
telegram, innehållande endast ordet »Vaincu».
Victoria Benedictssons almanacka vittnar
emellertid om att detta i hennes i
verkligheten så upprivna sinnesstämning gjort ett
allt annat än skämtsamt intryck på henne.
Tydligare kunna knappast de obotliga
missförstånd belysas, som måste uppstå, då
vad som för den ena parten endast var ett
lätt skämt, för den andras känsla i själva
verket blev till blodigt allvar. Under
Köpenhamnsvistelserna tala Victoria
Benedictssons dagliga almanacksanteckningar om »G.
B:s» besök, respektive uteblivanden sitt
lakoniska men tydliga språk om i vilken grad
han upptar hennes tankar. Det är dock
ingalunda bevisat att, som brevsamlingens
svenske inledare dekreterar, »Victoria
Benedictsson genomgående varit den aktiva
parten i denna vänskapsförbindelse, som antog
en erotisk karaktär». Att Brandes »till henne
icke skrivit ett enda kärleksbrev», bevisar
ju ingenting; han säger sig redan i anledning
av den första kontroversen icke kunna »have
samme harmløse Tiltro til Dem» efter hennes
»aabne Brev», och av ingressen till Victoria
Benedictssons brev den 19 febr. 1887
förefaller det, som om han också varnat henne
för »oförsiktighet» i brevväxlingen.
Även om Victoria Benedictsson var den,
som på ett envist, ja påträngande sätt
strävade att vidmakthålla en bekantskap, av
vilken hon både som människa och som
författare drog nytta, var det enligt både
almanacksanteckningarna och framställningen
i Elsa Finne först efter upprepade
påtryckningar av Brandes, som denna
vänskapsförbindelse i november 1887, efter mer än ett
års förlopp, blev intim. Någonting som
motsäger denna framställning, innehålla breven
icke, däremot åtskilligt, som stämmer med
almanacksanteckningarnas data.
Man kan här också erinra sig, vad Victoria
Benedictsson beskrivit som den av tidigare
upplevelser alstrade »sjuka punkten i min
hjärna», den känsla av »skammen att vara
kvinna», som i sin tur hos henne framkallat
ett slags fix idé om att »under nuvarande
förhållanden en man kommer att förakta den
kvinna, med vilken han en gång levat i den
slags intimitet som kallas ’copula carnalis’.»
Det var också Brandes’ av henne
presume-rade förakt, som hon efteråt förklarade sig
icke kunna bära. I det av Lundegård
publicerade utkastet till hennes avskedsbrev till
honom heter det:
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
