Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Alexandre Dumas fils. Av Stig Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig Torsslow
Emil Hillberg som hertig de
Sept-monts i »Främlingen».
(L’Etrangére).
Nya Teatern i 8 7 8.
därefter erbjödo inga uppseendeväckande
nyheter. Det var Scribe och hans ideal, la pièce
bien faite, som angav tonen, och av honom
har Dumas fils också lärt sig mycket av
teaterlitteratörens yrkeskunnighet. Han har själv
angivit sina båda främsta lärofäder med orden:
»L’auteur dramatique qui connaitrait Yhomme
comme Balzac et le théåtre comme Scribe
serait le pius grand auteur dramatique qui
aurait jamais existé.» Tiden var alltså mogen
för en ny dramatisk kraft. Emellertid
började han med en diktsamling och några
romaner, samtliga föga märkliga. Han gjorde
sitt lyckokast, när han kom på idén att
dramatisera La Dame aux Camélias.
Denna romantiska dram, som numera så
lätt verkar gråtmild och osannolik, bygger
som bekant på ett verklighetsunderlag, Dumas
fils’ förhållande till Alphonsine Duplessis. De
träffades 1844 och hon dog 1847, varförinnan
deras kärlek dock redan sett sitt slut. Får man
tro Dumas fils’ egen försäkran, berodde det
mera på honom än på henne, att blott de två
första akterna i pjäsen även hade utspelats i
verkligheten. Av intresse är, att
Kameliadamen av samtiden närmast uppfattades
såsom anstötlig i sin realism, varvid man bör
minnas, att titelrollens förebild var allmänt
känd i Paris och att hennes död inträffat så
nyligen. Pjäsen förbjöds av censuren och
författaren hade stora svårigheter att få
förbudet hävt; det behövdes i själva verket ett
regeringsskifte innan det lyckades. För
samtiden stod det också klart, att denna
sedeskildring, liksom författarens följande, återgav en
oförneklig verklighet icke blott i fråga om
förhållandet mellan huvudpersonerna utan också
beträffande den andliga miljön och de
ekonomiska och sociala förhållandena. De nyare
biografierna ha belyst detta genom
jämförelser med den memoarlitteratur, som
behandlar det andra kejsardömet, varibland man
haft att tillgå en så onekligen initierad person
som den beryktade engelskan Cora Pearl.
I sina närmast följande stycken fortsatte
Dumas fils att odla sedekomedien. Bland dessa
comédies des mæurs har Le Demi-Monde (1855;
på svenska kallad Falska juveler) med rätta
blivit den mest berömda. I dessa stycken
utformade Dumas fils alltmer sin speciella
teknik. Särskilt användbar visade sig resonören
vara, genom vilken författaren fick ett
utomordentligt språkrör för sina egna reflexioner
kring de händelser, som utspelades mellan
styckets personnager. Typen är fullt
utvecklad med Olivier de Jalin i det nämnda
stycket -—• det är han som får servera den kända
nyckelrepliken med liknelsen om de billiga,
skadade persikorna. Detta att själv få ett
ord med i laget är ju ett problem som alltid
sysselsatt de dramatiska författarna, och
Dumas fils’ lösning är så god som någon. Dess
egentliga fel var att den visade sig så
våldsamt användbar, att resonören snart övergick
till en stående och därför något tröttsam
figur; ännu i dag stöter man emellanåt på
sentida ättlingar.
Såsom en andra grupp i Dumas fils’
produktion urskiljer man numera hans
egentliga pièces à theses, bland vilka de viktigaste
äro Le fils naturel (1858), L’Ami des femmes
(1864), Les idées de Madame Aubray (1867)
och Monsieur Alphonse (1873). Författaren
övergick här till att medvetet begagna
scenen som predikstol. Att använda teatern som
ett forum för idédiskussion var visserligen i
och för sig ej alldeles nytt, men det var inte
så litet av en nyupptäckt, när Dumas fils nu
pläderade för sin både berömda och förkätt-
566
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
