Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Geochronologia Suecica. Av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geochronologia Suecica
De Geer kallar istidens slutskede, den
finiglaciala perioden.
Då befriades Svealand, Norrlands
kusttrakter och hela Finland från landis. Med
årliga steg på en halv kilometer och mera
svängde isfronten upp från att gå i väster—
öster genom Mälardalen och längs Finska
viken till en position på svenska sidan
Bottniska viken och med sin sträckning
långs med denna. Det finiglaciala
avsmält-ningsskedet varade ett drygt årtusende; och
det var då som istidens köld på allvar slog
om till värmetidsklimat.
Under daniglacialen, gotiglacialen och
finiglacialen hade den nordeuropeiska
landisen gradvis krympt ihop från en närapå
kretsrund sköld, som inte bara täckte hela
Skandinavien utan också skridit ut över en
god del av Nordtyskland, Polen och
Ryssland, till en långsmal valk av död, smältande
is, vilken ormade sig genom de nuvarande
nordsvenska skogstrakterna öster om fjällen,
dämmande upp de stora dalstråken till
vidsträckta »issjöar» mellan isbarriären och
fjällpassen. Det år, då isdämmet i
Indalsälvens dal brast och den väldiga
central-jämtska issjön avtappades, har De Geer
valt till o-år i sin tideräkning. Detta år
— »istidens slutår» — ligger 8 700 år före
vår tid.
Men — frågar någon — hur vet man det?
Hur har det överhuvudtaget varit möjligt
att överbrygga det svalg, som borde skilja
istiden och nutiden, att finna ut
sammanhanget mellan istidslerans kalendarium och
vår historiska tideräkning? Avsättningen av
lervarv var en av den smältande isens
livsfunktioner, och bildande av dylika borde
ju helt upphöra, i och med att de sista
isresterna smälte bort. Så är det
naturligtvis också. Men det gick i alla fall att få en
fortsättning. Det var professor De Geers
lärjunge och medarbetare, dr Ragnar Lidén,
som hittade den. Sen barndomen förtrogen
med de norrländska älvarna, kom Lidén att
tänka på hur kraftigt dessa vattendrags
styrka växlar med årstiderna, och att kanske
deras slamavsättningar kunde vara
års-var viga även de. Lidén började mäta i
niporna kring sin hemstad Sollefteå, och
hans misstanke bekräftade sig. Så mätte
han ett sammanhängande system av
varvprofiler genom den fornfjord, som
Ångermanälvens dal fordom utgjorde, och vars
avlagringar nu genom landhöjningen bragts
på det torra, och han lyckades att med en
osäkerhet på endast ett par hundra år
genomföra sina mätningar alltifrån de sista
istidsvarven och fram till anläggandet av
den medeltida kustfästningen Styresholm.
Då man vet, att Styresholm anlades
omkring år 1300 e. Kr., så var det sedan
bara att lägga ihop de olika stumparna
till den fullständiga svenska tidsskalan.
Men ett försök har gjorts att få bort även
den i och för sig nästan betydelselösa
osäkerhet, som Lidéns tidsmått är behäftat
med. Professor De Geers maka och
med-arbeterska, Ebba Hult De Geer, har tagit
som sin specialitet den s. k. biokronologien,
d. v. s. den tideräkning, vartill möjlighet
erbjuder sig i trädens årsringar, och som
med stor framgång försökts i Amerika,
särskilt av Ellsworth Huntington och
Andrew Ellicott Douglass. Genom
sam-manpassning av Lidéns varvkurva för
Ångermanlands fjordlera och
årsringskurvan för de urgamla kaliforniska
jättebarrträden — Sequoia gigantea — vilken
omfattar 3 020 år, har professorskan De Geer
ansett sig kunna fixera tiden efter det
geo-kronologiska o-året — d. v. s. den
postglaciala tiden — till 8 640 år. Men Lidén
själv — och många med honom — ställer
sig ännu avvaktande till denna ytterligare
precisering av hans tidsbestämning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
