Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Makt och rätt. Försök till ett klarläggande av problemet. Av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erich Wittenberg
sches tanke varje sak. Är hos Marx
proletariatet den utvalda klassen, så är hos
Nietzsche herrefolket det utvalda folket. I Sorels
tankar sammanlöpa såsom i en brännpunkt
den politiska högerns och vänsterns extrema
läror; deras inbördes förhållande faller klart
i ögonen; i nära släktskap med Bergson, vars
ståt är orienterad mot ledarprincipen och
vars filosofi anser att den »levande
verkligheten» icke kan intellektuellt fixeras utan
blott intuitivt efterlevas, utvecklar Sorel sitt
system i en bok med den betecknande, ja
utmanande titeln »Réflexions sur la violence».
I anslutning till Marx, såsom vilkens äkta
lärjunge Sorel städse själv har betraktat sig,
räknar han med människan såsom ett
handlande väsen: handlandet blir till
självändamål. Människan skall icke fråga efter en saks
sanning, utan låta sig hänföras av en myt,
som mäktigt sätter hennes handlingskraft i
rörelse. Myten om generalstrejken motsvarar
bäst arbetarrörelsens handlingsbehov och
förmår att av marxismens stela lärosystem göra
levande verklighet. Mänsklighetens historia
förlöper icke, såsom den världsfrämmande
tänkaren drömmer, i en gradvis skeende,
sammanhängande fram- och tillbakagång,
utan i radikala tvära brytningar, ty det
historiska livet bäres och bestämmes av
dynamiska krafter. Enligt eget erkännande
ha båda de fientliga bröderna bolsjevismen
och den italienska fascismen hämtat djupa
impulser från Sorel.
I den skarpa brytningen med det
förgångna, i det djärva och trotsiga försöket att
bygga upp en ny värld är bolsjevismen en
uppenbarelseform av maktsamhället. Här är
allting ställt på den kollektiva människan
och på fullständig mekanisering av livet i
dess helhet. Den ryska naturen — de ryska
slätternas och steppernas oöverskådliga
vidder ■— negeras, liksom också ryssens specifika
religiositet, radikalt av bolsjevismen, ty
denna river medvetet upp broarna till allt
det som varit, för att använda naturen som
tekniskt hjälpmedel för produktionen och
bilda en ny människotyp.
Läran om den historiska mytens väckande
kraft kvarlever i nutiden, såsom Josephy
vidare utvecklar, i ledarkulten och i
övertygelsen om rasprincipen såsom formgivande
historiska drivkrafter och har blivit ett
maktorienterat samhälles frälsningslära. Ty
den har, fastslår han, slutgiltigt brutit med
den västerländska kulturtraditionen. Med
alla olikheter i detaljer överensstämma dock
fascismen och bolsjevismen i alla väsentliga
punkter med varandra. Ty de förneka det
bindande i övervärldsliga etiska normer, de
bestrida ett lugnt, gradvis skeende förlopp i
den historiska utvecklingen, de bejaka tron
på ledaren och maktstaten, och de mötas
slutligen i den förbittrade kampen mot
demokratin som politisk statsform och mot
individens oförytterliga frihetsrätt.
Mot nutidens totalitära ståt svarar en ny
människotyp. Dagens form av politiskt liv
räknar enligt Josephy med människans
svaghet. Hon är till sin natur ett kollektivväsen,
som endast befinner sig väl i organisationen,
därför att hon där kan överflytta sitt ansvar
på ledningen. Att lätta på och helt avlyfta
ansvaret för medborgarens tänkande,
handlande och viljande, det blir högsta maxim
för en ansvarsfull statspolitik. Genom
tänkandet i skarpa motsatser skall för individen
i allt en hastig orientering möjliggöras, och
han skall befrias från bördan att behöva
tänka själv. För personlig prövning av de
statspolitiska åsikterna från den enskildes
sida lämnas därvid intet utrymme, ty en
sådan är i den totalitära staten överflödig.
Den medvetna svart- och vitmålningen i
bedömandet av det förflutna och det
närvarande blir därvid till ett framgångsrikt och
verksamt propagandamedel för att fast
sam-mansmida ett folk i en enda bestämd
världsåskådning.
III.
Så kommer Josephy till resultatet att
maktstaten har segrat över hela linjen. Det
gäller att ställa och besvara den ödesdigra
frågan vari orsakerna till liberalismens
fullständiga nederlag ligga och vilka möjligheter
som finnas för en liberalismens renässans i
framtiden. Maktläran har enligt Josephy
hävdat sig gentemot liberalismen, emedan
denna ignorerar samlevnadens berättigade
krav och betraktar människan allenast som
en isolerad Robinson. Liberalismen har
därmed svikit sitt ideal, den stränga
bundenheten av eviga etiska normer, och har själv
deltagit i kampen om makten. För att hävda
sig på detta fält slöt den med makten
kompromisser som strida mot dess väsen. I form
av en välfärdsliberalism som behärskar
verkligheten har den uppfört en steril
utvecklingsoduglig tankebyggnad, som till följd av sitt
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
