Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Nordiska museimän. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. R o m d ahl
Bernhard Salin i sitt arbetsrum
på Nordiska museet.
den amanuenstitel han själv bar såsom
museiman, jämte professorsnamnet honoris
causa. »Decus et delicium», stolthet och
glädje — säga icke de klassiska orden allt
vad Oscar Montelius var oss. Hög och rak
reste sig hans ädla nordmannagestalt i vår
krets, bjudande men tillika glädjebringande
ljöd hans höga stämma. Vi le när vi erinra
oss hans skämt, vi böja oss i vördnad och
tacksamhet när vi tänka på hans okuvliga
forskariver in i sena ålderdomen och hans
vittfamnande vetenskapliga gärning.
Montelius efterträdare som
riksantikvarie, hans vän och lärjunge Bernhard Salin,
drabbades tidigt av ohälsa och försvann ur
vår krets. Men så länge han var ibland oss
lyste han med sitt mognade vett, sina djupa
kunskaper, sin fina humor och sin
hjärtegodhet. Särskilt minnas vi honom från det
festliga mötet i Stockholm 1916, då han
ledde våra förhandlingar, med ett leende
över dragen som var i släkt med maj solen
över landskapet. Vid samma möte övade
John Böttiger värdskap i en stil som pas-
sade hans temperament. Han hade bådat
upp ett avantgarde av den stolta trupp över
vilken han förde befäl såsom sekundchef,
de kungliga slottens samling av vävda
tapeter, och låtit dem paradera i vår
förhandlingssal — ingen i Norden har kunnat göra
honom den gesten efter. Han förde oss sedan
in i Vita havet, där prakttapeter täckte
alla väggytor och silvertronen skimrade mot
sagolikt sköna silkemattor. Och där fingo
vi lyssna till ett föredrag, fyllt av lärdom
och buret av ömsint kärlek till de
kostbarheter Böttiger räddat, återställt, vårdat
genom ett långt liv, ett föredrag, illustrerat
icke med ljusbilder men med själva
originalen, mästerverken av vävarna i
Nederländerna och Frankrike, som det ena efter
det andra rullades upp för oss. Hovman och
kavaljer i gammal oscarisk stil, forskare,
museal tekniker och skaldesjäl — där var
hela John Böttiger från sina bästa sidor.
Man kan ej gärna tänka sig större
motsatser än John Böttiger och G. J:son
Karlin. Den förre personifierade kulturen, den
senare, trots det populära förkortade
namnet på hans museum, ursprungligheten med
dess oslipade ytor och dess inre styrka.
Stridbar och oböjlig tog Karlin upp
kampen när den bjöd sig, kämpade för sitt
verk och för sin syn på hur det borde
ordnas i tillvaron ikring honom, gav hugg
och fick hugg och stod till sist trotsig och
bitter, ensam med sitt öde. Men mellan
slagen, i lyckans och segerns tider, visade
han den ljusa och positiva sidan av sin
okuvliga vitalitet. Minnas vi honom inte
gärna från Östarp, styrande folk och fä med
rop och åtbörder, en gammal landsknekt,
som blivit rusthållare och husbonde? Och
kvar står den fattige lundastudentens stora
och mångfaldigt rika verk,
Kulturhistoriska museet i Lund.
Richard Bergh hade hasteligen kommit
in på museikarriären och nått toppen utan
att klättra på stegpinnarna. Just i sin
egenskap av outsider ägde han möjligheter att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>