Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Vi lever! Av Ivar Callmander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Callmander
försikt och sammanhållning. Inte för allt
i världen ville jag gått miste om att ha
fått uppleva detta. Man kunde inte tro, att
sådant var möjligt. Det är som om vi först
nu kände, att vi lever! Jag önskar du vore
här...»
Jag går min vanliga Stockholmsgata fram.
Den nya trådbussen kommer blixtsnabbt
smygande — man hinner nätt klara sig
undan — gengasbilarna förpestar luften
med sina kväljande dunster — allt
vänjer man sig vid, tänker jag. Kanske
också vi skulle kunna finna oss till rätta,
om brandbomberna kom singlande och
stukaherrar plumsade ner på oss och släppte
sina helvetesägg! »Modet bombas opp på
en», sägs det, viljan att leva trots allt
växer, ju längre eländet varar.
I ett fönster skyltar en tillfällig
bokrealisation: »Tre böcker för i krona.» En
boktitel lockar, och jag går in. I ett hörn
ligger en liten hög med litteratur, nya
fräscha exemplar — goda böcker, tråkiga
kanske — eller bådadera.
Ett författarnamn får mig att rycka
till: en Londonskildring av en svensk
vetenskapsman som nu bott där något
tiotal år — efter ett livslångt idogt
arbete vid svenska universitet hade han
funnit sin ålderdoms ro i världsstaden
han älskade och kände så väl. Och just
denna morgon hade telegrafen bragt bud:
hans hus hade träffats vid en nattlig raid,
komplett »förintats», han själv och hans
hustru dödats ...
Jag tar boken i min hand — jag minns
så väl författaren för många år sen — då
en ung docent i litteratur, en prydlig herre
i livrock som vänligt svängde sin
cylinderhatt till svar på skolgossens vördsamma
hälsning.
»Londonkaleidoskop» är bokens titel.
Nu har dess författare alltså funnit sitt
öde bland skärvorna . . .
Butiksfröken nalkas småleende:
»Särskilt aktuell, den där boken, ska jag säja!
Författaren bombad i går med sin fru . .
Sorgligt förstås . . . Men jag har faktiskt
sålt åtta exemplar bara på grund av
det. ..»
Jag lägger hastigt tillbaka boken i högen
och rusar ut. Gengasdunsterna fyller
gatan som förut, trådbussen störtar förbi.
»SWING IT, MAGISTERN», lyser i
eldskrift, »det är tidens melodi» — SLUTSÅLT
7.15 MICKEY ROONEY — SLUTSÅLT
9.15 EDWARD P. står där i rött på
Kungsgatans bios — Stockholms »Broadway».
På Hötorget samlas de sedvanliga köerna
kring utbjudarna av underbara
trolleriartiklar eller ännu underbarare rakblad . . .
En liten procession från frälsningsarmen
tågar förbi med sin fana . . . »Eld och
Blod» . . .
I en annan bokhandel tillhandlar jag
mig ett exemplar av min docents
Londonbok, här har ännu ingen sensationshyena
kastat sig över volymerna — men vänta
bara, ännu har försäljaren inte läst
aftontidningarna .. .
Jag bär hem mitt förvärv — skäms
kanske litet, när jag minns, hur jag en gång
visst fann boken en smula torr och tråkig
— jag öppnar den och läser några rader
— det är med en alldeles särskild aktning
jag nu vänder på dess blad.
Författaren skriver så fint om
morgonljuset över London, »så rent och vackert
— man liksom förnimmer, hur den nya
dagen börjar med en syndaförlåtelse
över den gångna nattens skam och
elände ...»
Och han beskriver blommorna i
Rane-lagh Club’s vackra park »under de
hundraåriga järnekarna — det engelska
julträdet».
Och dess »röck gardens» med exotiska
vadarfåglar och snidade bågbroar speglande
sig i parkens dammar, där näckrosor och
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
