Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Frankrike genom konstnärsögon. Utställningen i Nationalmuseum i maj 1941. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H o I m é r
ning tvingar in våra steg på nya och förut
oprövade stigar, liksom råvarubristen leder
experimenten ut på »ersatz»produktionens
vida fält.
Vår kontakt med Frankrike har genom
sekler betytt en livgivande ström för den
svenska konsten. Man frestas verkligen att
tillgripa elektrotekniska termer för
karakterisering av den stimulans, som —
bortsett från det märkliga franska inslaget i
vår svenska medeltid — det svenska
konstlivet alltsedan Kristinas tidevarv fått
genom franska impulser. Carl Gustaf Tessin,
den störste svenske konstbefrämjaren i
äldre tid, ackumulerade i Frankrike en
konstlivets energi, som blev till största
båtnad för hemmasvenskens skönhetsvärld
lång tid framåt och som — om man bara
tänker på den tessinska grundstommen i
vårt Nationalmuseum — alltjämt verkar.
Med 1800-talets sjudande franska
konstliv kom nya signaler. En svensk konstnär
gav åt Paris’ inspirerande roll den kända
formeln »nya konstens källa». Den blev
åttiotalsgenerationens, de s. k.
»pariser-pojkarnas», paroll. Med det slutande
seklets och det begynnande 1900-talets franska
strömningar sökte nya svenska grupper
kontakt. Cézanne och Matisse, den
sistnämnde direkt som lärare, fingo avgörande
betydelse för »1909 års män», medan
Ut-rillo och främst Bonnard spelade stor roll
för vissa yttringar av nutida svenskt måleri,
som alltjämt äro aktuella, inte minst bland
de yngsta målarna. Motsvarande idoler
inom skulpturen ha för svenskarna i vår
tid varit Bourdelle, Maillol och den något
yngre Despiau. Med dessa namn äro dock
endast några väsentliga drag antydda. I
själva verket visade utställningen ett fint
nyanserat förbindelsenät och avslöjade
många oväntade kombinationer vid sidan
om huvudlinjerna.
Utställningen kunde sålunda trots
evakueringar och annan av tidens vånda orsakad
begränsning ge en god bild av det fängslan-
de förloppet. Den omfattade bortåt 500
verk (omkring 280 svenska och 220 franska),
som i katalogen voro åtskilda i en svensk
och en fransk grupp men som,
sammanförda i de olika salarna, företedde en
överraskande homogenitet, trots att man på
vissa väggar blandat fransmän och svenskar
till ett djärvt samspel. Endast i några av
kabinetten och på ett par långväggar i den
moderna avdelningen hade man genomfört
en gruppering efter nationalitet men i
gengäld låtit respektive väggfält spela ut sin
verkan mot varandra i en klangfylld helhet.
Det måste ha varit ett svårt men lockande
företag att samordna dessa ting, som i sina
mångskiftande aspekter skulle göra
rättvisa åt ett enda uppslag, att i bild framvisa
den franska naturen och den franska
människan.
Materialet har ställts till förfogande från
åtskilliga kända samlingar i Sverige: Prins
Eugens, direktör Thorsten Laurins, dr
Philip Sandbloms, dr Oscar Sterns,
hovintendent Gösta Stenmans, dir. Fritz H.
Erikssons, fröken Thekla Edstrands, dir.
Theodor Woelfers och Föreningens för
nutida konst, för att blott nämna ett fåtal
kollektioner. Göteborgs och Malmö museer
hade lämnat goda tillskott, likaså Thielska
galleriet.
Ett glansfullt inslag i utställningen
möjliggjordes genom att H. M. Konungen
medgivit utlåning av vävda tapeter, möbler och
silver ur de kungliga samlingarna. En fint
beräknande regi lät detta vara upptakten
och utställningens första blickfång.
Arrangemanget gav en riktig antydan om de
egentliga förutsättningarna för vår starka
frankrikekontakt under äldre tid. Den nordiska
slottsmiljön var en drivbänk orienterad
mot söderns sol. Ingen har bättre än
Levertin givit uttryck för Frankrikes generositet
mot Norden: . .. »just detta intryck av
outtömlig vitalitet, av skönhet och förfining,
icke mödosamt och isolerat kultiverade
som hemma på mager kalljord, men spiran-
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
