Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Nordiska iranister. Av Stig Wikander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiska ir anister
beundran och i mångt och mycket förblev
deras ideal, långt sedan den demokratiska
islam gjort sitt bästa för att demolera det.
Dess livsformer erinra ofta på det mest
slående sätt om den europeiska
högmedeltidens -—- och när man diskuterar Orientens
inflytande på medeltidens kultur får man
aldrig glömma att begreppet »Orient» då
nästan alltid är att definiera som islamiserad
iransk feodalkultur.
Direkta vittnesbörd har den sasanidiska
kulturen efterlämnat i betydligt mindre grad
än man hade önskat. Den politiska historiens
data måste vi i regel verifiera hos romerska
och byzantinska historiker — först på de
sista åren börja de sasanidiska
storkonungarnas egna inskrifter bli kända och tolkade så
att man även kan bygga på inhemskt
material i större utsträckning. Men den iranske
ädlingen älskade icke pennans värv, och det
är knappt om vi ha ett par obetydliga
produkter som kunna räknas som medelpersisk
skönlitteratur. Det är huvudsakligen i några
underbart vackra ciselerade silverföremål och
i några klippskulpturer i relief som vi direkt
få kontakt med den förfinade
levnadsnjutning och det särpräglade konstsinne som
utmärkte Irans riddarkultur. Vi kunna se hur
motiv och stil hos dessa konstnärliga
produkter med förvånansvärd konservatism
fortleva i den nypersiska konstens rika
miniatyrmåleri. Och i analogi därmed ha vi faktiskt
en sen men rik källa till kännedomen om den
forniranska kulturen i den nypersiska
litteraturens första stora klassiska verk — Firdausis
Konungabok (Schahnameh).
Professor Arthur Christensen har ägnat en
stor del av sin produktion åt studiet av
sagotraditioner på det iranska området. De
inhemska traditionerna över Irans historia ha
i alla tider visat en stark benägenhet att taga
formen av rent mytiska eller sagoartade
be-rät’telser. Ofta ha vi inte bara möjlighet att
genom många århundraden följa stoffens
sällsamma omvandlingar, utan också att
verifiera den historiska bakgrunden och skilja
mellan olika traditionsskikt. Genom en rad
tålmodiga specialundersökningar har han så
lyckats uppvisa, att den inhemska
traditionen låter uppdela sig i två stora grupper,
som uppvisa helt olika syn på Irans
mytologi och hävder: den nationella och den
religiösa traditionen. Den förra hör hemma i
feodaladelns värld och ger dennas syn på
landets öden. Den har börjat med enstaka
Arthur Christensen.
chansons de geste på arsakidisk tid och
utvecklats vidare på denna linje under
sasa-niderna, samtidigt som den stränga
legitimismen fick sitt uttryck i en Konungabok
på pehlevi, förlorad i original liksom
adels-epopéerna, men möjlig att i sina grunddrag
rekonstruera ur de arabiska historikernas
parafraserande framställningar. På nypersiska
synes ett par försök till litterära
sammanfattningar ha gjorts, men de ställdes i skuggan
av och försvunno snart efter publicerandet
av Firdausis väldiga nationalepos, ett
samlingsverk som, delvis i ganska ordrätt
översättning av de texter som förelegat på
medelpersiska, sammanfattar hela den
nationella traditionen på ett sätt som blev
bestämmande för iransk nationalkänsla.
När detta skedde, hade zoroastrismen i
stort sett fått vika för islam över hela det
iranska området och den religiösa
traditionen gått i landsflykt till Indien. Den
nationella traditionen försummar icke Zaratustra,
men redan före islams genombrott hade den
haft en tämligen avvikande uppfattning av
många av de personer och händelser, som
knytas till zoroastrismens framträdande och
äldsta historia. Den måste under sasanidisk
tid ha utvecklats relativt oberoende av den
271
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
