Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Göteborgs Stadsteater. Spelåret 1940—41. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgs Stadsteater
aktig, nivå, med bovtricks, pistolskott,
indianer, oskuld och ädelhet i handlingen,
kombinerad med lyriska och filosofiska
monologer. Fru Wanda Rothgardt gav ett
vackert inslag av renhet och innerlighet i
en roll som författaren belastat med
krävande stumma scener. Herr John Ekman
spelade den blinde gamle d’Alcala med den
manliga tyngd i ordet varöver han förfogar
och som kommer lyssnaren och åskådaren att
minnas Emil Hillberg.
Plats på scenen för gästspelen! Herr Anders
de Wahl rullar in i huvudrollen i Moss Harts
»Han som kom till middag». Stycket
innehåller en del ingredienser som vi inte tycka
oss ha behov av för att kunna få ett skratt
som är bättre än de flesta av dem författaren
skänker oss. Men den stockholmska gästen
var grandios, road och roande,
oförbränne-ligt vital i sin rullstol. Och fröken Elsa
Carlsson var rolig i sitt telefonsamtal med
den fiktive lorden. Fru Tidblads Cyprienne i
Sardous och de Najacs gamla lustspel »Vi
skiljas» kom direkt från Dramatiska
Teatern, varm i de lustiga och vackra
8o-tals-kläderna. På vår seen var det mest fråga om
hur herr Semmy Friedman skulle klara
Gustaf Fredrikssons paradroll Des Prunelles
och herr Töre Lindwall rollen som den löjlige
älskaren Adhémar. Båda löste uppgifterna så
att stycket vann sin rätta muntra fart, sitt
gäckande frivola liv. Det blev icke
stjärn-spel men ensemblespel. Om en teaters egen
trupp och egen regi har skicklighet och
ambition tillräckliga att kunna smälta in ett
främmande element och låta det gå in i helheten
kan det endast anses lyckligt att teatern, för
att kunna ge ett visst stycke, kompletterar
sig med en förstklassig kraft i en huvudroll.
Till sist ännu få vi icke glömma vad
Studion givit under spelåret. Strindbergs
»Fröken Julie» skall spelas av en riktig fröken
Julie och av en riktig betjänt, hon skall vara
förnäm, han skall vara plebej, att inte säga
pack, hon skall vara oduglig för livet, han
desto dugligare. Den ena skall ha rätt på
sitt sätt, den andre på sitt, men båda fel på
var sitt håll. Replikerna skola växlas som
skott vid en duell. Här fanns varken fröken
eller betjänt, och ingen regi torde ha kunnat
skapa fram dem av det material som stod
till förfogande. Hos vem eller vilka misstaget
låg att ge dessa roller åt det par i och för
sig kunniga och förtjänta konstnärer, fru
Elsa Widborg och herr Kolbjörn Knudsen,
Elsa Carlsson i »Den ljusnande
t i d>>.
som icke ägnade sig för dem, är mig icke
bekant.
Paul Géraldys »Duo», efter en roman av
Colette, är ett koncentrerat kammarspel,
subtilt analyserande och med skickligt lagda
repliker. Fru Berta Hall spelade Madame
Alice, herr Sven Milliander hennes man
Michel och herr Friedmann den
mellankom-mande tredje. Alla gjorde sitt bästa, men
för svensk enkel smak är den äkta mannen
en så odräglig herre att hela stycket förlorar
sin mening.
Studions finländska program med Jarl
Hemmers »Med Ödet ombord» och Runar
Schildts »Galgmannen» gav en rik behållning
av poesi och av dramatiskt uttryck. Man
minnes fru Halls glittrande och på livet
förväntansfulla unga hustru såsom den starkaste
rollen, det vackraste i det förstnämnda
stycket. I »Galgmannen» debuterade en ung
göteborgska, Kerstin Rabe, och gav med sitt
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
