Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m st e dt
lampan och dödar Molok med dess
»överjordiska» glans. Till sist följer alltings
åter-ställelse till palatsprakten från andra akten,
med sultanen på tronen, Andens välsignelse
och de unga tu lyckligt förenade.
Lampa hit och lampa dit
vad är det för snick och snack! —
denna okonstlade reflexion av Balab, en
av Moloks dryckesbröder i sista akten, kan
tas som en ganska riktigt formulerad kritik
av den, man kan nästan säga, velighet
varmed librettisten handskats med och
förfuskat sitt sagomotiv. Skulle inte en av alla
känd saga kunna göra anspråk på något av
den droit moral som enligt en av »Aladdins»
tonsättare förfäktad uppfattning bör
tillerkännas den högre musiken? Frånsett alla
olikheter i händelseförloppet är det
kvasi-moraliserande djupsinnet (lampans ljus såsom
»symbolen för all ren och trofast kärlek»)
långt avlägset från Tusen och en natts
muntert amoraliska lynne. Värre är dock att
det finns så litet av sådan dramatisk mening
och spänning som rimligen kan begäras även
av en »naiv sagopera», såsom komponisten
själv vill ha sitt opus till. Som underlag för
musik av en av våra mera betydande
tonsättare har nu i alla fall denna förtänksamt
nog ursprungligen på tyska avfattade libretto
blivit föremål för ett beaktande som den i
ännu mindre grad än flertalet liknande alster
i och för sig förtjänar. Men visst uppfyllas
sådana minimianspråk på en opera som
mycken kärlek och tillfällen till ögonfägnad.
Och även om det i övrigt är svårt att smälta
förvanskningen av sagan kan europeiseringen
av sultandottern hälsas välkommen därför
att den gett möjlighet för några av musikens
mer tilltalande partier.
— Själv har jag alltid känt mig dragen till
den orientaliska musiken och städse drömt
om att en gång få slå min nordiska lyras
strängar i orientaliska ackord, därmed har
tonsättaren indirekt angett librettons nog
främsta lockelse för honom själv. Lokalfärgen
är också rikligt pålagd, med en på sina ställen
yppig eller utsökt verkan. Någon egentligt
ny, personlig nyans av den musikaliska
orientalismen visas dock knappast, även om
denna emellanåt tillsättes med vissa speciella
atterbergska ingredienser. Främst är denna
österländska kolorit framkallad genom
allehanda alterationer, höjningar eller
sänkningar av vissa toner i de vanliga skalorna.
Oftast förekommande är den i all exotism
(rysk eller fransk) beprövade överstigande
sekunden (t. ex. tonstegen c-diss och f-giss
i a-moll), detta ofrånkomligt österländskt
illuderande intervall som dock, använt i
så stor utsträckning som här, förlorar i effekt,
blir monotont och gärna får en
stereotypi-serande inverkan på melodibildningen; Bizet
visste vad han gjorde när han reserverade
en kombination med denna tonföljd
uteslutande som ödespräglad symbol för Carmen.
Orientalisk färg ges också av vokala melismer,
flera toner på samma stavelse, annan i
orkestern utvecklad arabeskartad ornamentik
och en viss i dansnummer observerad
oregelbunden metrik och rytmik.
Någon nyorientering betyder dock ej den
orientaliserande kostymen varunder den för
oss förut bekante Atterberg rätt väl kännes
igen. Harmoniken är i grund och botten den
moderniserat romantiska, förankrad i
västerländsk tonalitetskänsla, varmed assimileras
både de exotiska kryddorna och andra
pikanterier, såsom vissa klangoscillerande,
bi-eller polytonala, från två eller flera tonarter
hämtade ackordbildningar. Melodiskt blandar
sig den från tidigare Atterbergsoperor
bekanta italianiserande, företrädesvis
Puccini-efterklingande belcantostilen med nordisk
ton; endels är denna tonsättarens egen, men
endels erinrar den mer eller mindre starkt
om Rangström, såsom i operorna hänt
Atterberg allt sedan förstlingsverket
»Här-vard Harpolekare». En del av dessa arior
eller romanser, vilkas disposition i allmänhet
närmar sig den tredelade liedformens, äro
melodiskt osökta, medan andra visa samma
brist på plastiskt format melos eller samma
rytmiskt enformiga skandering som kunnat
konstateras här och var i föregående operor.
Vokala ensembler saknas, med undantag för
enstaka tillbud till duetter; korsatsen är i
regel homofon. Mycket smidigt har
tonsättaren, fullföljande en tidigare visad tendens,
lyckats förena sina slutna musiknummer,
nämnda sånger och även baletter, med
led-motiviskt behandlade avsnitt. Där finns
partier, instrumentalt koncipierade och med
sångstämmorna liksom inmonterade, som
äga karaktär av symfonisk genomföring,
med rytmiskt omformade ledmotiv och
tematiska kombinationer. Ofta minskas dock
härvid ytterligare den redan i texten
otillräckliga dramatiska slagkraften. Generellt
skulle kunna sägas att i detta verk tekniken
32S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
