Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är således stiliserat, melodiskt stegrat
tal som sången här återger. Stiliserat även
så tillvida att de alltid korta, sällan mer,
ibland mindre än fyrtaktiga motiven flitigt
repeteras, ofta på andra tonsteg och med
någon rytmisk förändring. Komplexen av
dessa för var ny scen nya miniatyrmotiv
komma så att bilda längre eller kortare
satser — tonbilder som ej förefalla
mosaikartat sammanfogade men äga organiskt
sammanhang. (Även textupprepningarna som
sagts anknyta till en speciellt för mährisk
bondebefolkning utmärkande, i och för sig
något imbecillt verkande egendomlighet
synas ofta betingade av musikaliska formskäl —
alldeles som i somliga för liknande litterär
dödssynd förhånade äldre operor.) Helt saknas
väl inte en del motiviska förbindelser
mellan olika satser, och där finns åtminstone
ett genomgående motiv, den inom molltersen
kretsande tvåtaktiga figur som införes
redan i Jenufas första sång och syftar på
hennes »skam»; detta motivs sporadiska
kombinerande med andra utgör också en
av partiturets få ansatser till polyfoni.
Dylikt utgör som sagt undantag, och till sin
egentliga struktur skulle »Jenufa» med sina
på ständigt nya motiv byggda scener kunna
kallas nummeropera, diametralt motsatt det
med ledmotiv arbetande musikdramat.
Ett sångbart och ofta karaktärsavslöjande
melos — därav genomströmmas »Jenufa».
Däremot finns där frånsett några kör- och
dansnummer föga av sångmelodier i vanlig
mening. Så långt som till någon i perioder
längre utspunnen melodik sträcker sig ej
den på sin höjd ariosoliknande stiliseringen.
Lika litet kan sägas att orkestern annat än i
några för- och mellanspel och i vissa illustrativa
partier framträder självständigt. Någon
egentlig boskillnad kan ej göras mellan
sångpartierna och den i regel homofont behandlade
orkestern: i lika mån delaktiga i den
musikaliska substansen kommer än den ena, än
den andra parten först med ett motiv, som
sedan båda en stund sysselsätta sig med.
Uppenbart engångsartad synes denna
musikdramatiska teknik, men den blev Janáčeks
mycket individuella sätt att uttrycka sig.
En här uppdykande regelrätt aria eller
romans skulle likaväl som en jämsides med
sångstämman symfoniskt arbetande orkester
kännas stilfrämmande.
Ifall det tar sin tid att komma underfund
med att Janáček dock är melodiker, ehuru
ej i gängse mening, är i stället hans rytmiska
uppfinning omedelbart påfallande. Den rika
rytmiska differentieringen som också yttrar
sig i kombination av olikartade, ofta
komplicerade rytmer både avsevärt bidrar till
personkarakteristiken och utgör en motvikt
till den förhärskande sorgsna mollkoloriten.
Monotoni motverkas också genom den
karaktärsfulla, ofta mjukt skiftningsrika
orkesterklangen och tonspråkets ofta abrupta
växlingar mellan vekt och robust, mellan
fördrömd lyrik och de ibland nästan brutalt
dramatiska utbrotten.
Det vill säga, avsiktligt monoton är
musiken på sina ställen. Det visar redan första
aktens förspel med sina malande motiv och
sin av xylofonen anslagna lilla sekund, som
med sitt förmodligen på kvarnen alluderande
slammer återkommer upprepade gånger under
akten. Detta passar utmärkt till den vid
ridåns uppgång inte särdeles animerade
lantliga miljön med den gamla husfruns och
senare Jenufas länge och väl fortsatta
potatisskalning och Lacas sysslande med
piskskaftet. Pastorala, senare återvändande
tongångar leda över till Jenufas förut citerade
bön, ett ångestfullt litet arioso. Den liksom
Steva tenorsjungande Lacas häftigt
uppbrusande svartsjuka har fått rytmiskt
pregnant uttryck med sforzatobetoningar på
svaga taktdelar. Till det myckna välträffade
i detta partitur som med sin kalejdoskopiska
struktur knappast låter sig i detalj analysera
höra de hjärtligt barytonvarma tonfall
varmed den hedersmannen mjölnarmästaren
prisar Jenufas skönhet. Rekrytsången och
en strax efter följande, till sist vilt stegrad
dansvisa för blandad kör kunde med sin
genuina prägel förmodas vara slovakiska
original om det ej vore bekant att Janáček
avskydde direkta lån ur folkmusiken; han
säges ha gjort det till den grad att han
förintade en tidigare enligt hans mening i detta
avseende ej tillräckligt självständig
enaktsopera, som dock hade framförts med
framgång.
Den förstämning som klockaränkans barska
domslut väcker utlöses i en fugatoliknande
ass-mollensemble, »All vår kärlek skall lida»,
som med sitt smärtfyllt vibrerande uttryck
särskilt påtagligt exemplifierar vad som sagts,
om den i denna opera röjda frändskapen
med ryska diktare och deras förkunnelse om
en medlidandets religion. Ännu ett till
lystring genast väckande ställe följer i och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
