Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
mumlar Fiesco från sitt gömställe. »En grav!»
— utbrister Boccanegra vid upptäckten av
vad som hänt. »En tron!» — är nästa replik,
utsagd av Paolo, som i spetsen för
Bocca-negras anhängare utropar denne till doge.
Efter denna s. k. prolog, som i längd är
likvärdig med en akt, göres i första akten,
25 år senare, bekantskap med den vackra
unga adelsdamen Amelia Grimaldi, som på
sin åt havet vettande trädgårdsterrass nära
Genua inväntar sin tillbedjare, den mot
Boccanegra stämplande patriciern Gabriele
Adorno. Amelia befaras bli bortgift med den
av dogen gynnade, till republikens kansler
avancerade Paolo, och för att förekomma
detta vill Gabriele vidtala sin partivän, den
mystiske munken Andrea, att genast viga
honom vid hans älskade. Först anser sig
emellertid den egendomligt initierade munken
böra upplysa honom om att Amelia inte är
någon Grimaldi, utan (här utspinnes
favoritmotivet från »Trubaduren») ett hittebarn
som »nunnorna i Pisa» vid den riktiga
Gri-maldis död placerade i dennas ställe för att
rädda den av dogen förvisade släktens
rikedomar. När så dogen själv föreställer sig för
Amelia blir dunklet kring hennes börd helt
och hållet skingrat. Av två dem var för sig
tillhöriga medaljonger, visande porträttet av
den i prologen avlidna Maria Boccanegra,
kan slutas att dessa samma för- och
efternamn rätteligen tillkomma också den
föregivna Amelia Grimaldi: far och dotter ha
återfunnit varandra! Egentligen skulle allt
nu ha kunnat ordnas till allas (utom Paolos)
belåtenhet, men Marias börd hemlighålles,
oförklarligt ur alla andra skäl än det att
operan annars skulle tagit slut. Det
fortsätter med att dogen i vetskap om hennes
kärlek till någon annan, han vet inte vem,
bryskt grusar Paolos förhoppningar, varefter
denne ger sin hantlangare Pietro befallning
om bortrövandet av Amelia, som den
eftertrådda sålunda fortfarande får kallas.
Verdi hade själv givit Boito flera uppslag
till den i rådssalen utspelade finalen, främst
hänvisningen till det autentiska brevet från
Petrarca som vädjar till Genua att sluta fred
med Venedig. Själv entusiast för
risorgimen-tot, skrev komponisten till sin nye litteräre
medhjälpare: Sublime questo sentimento d’una
patria italiana in quell’ epoca! Det blir också,
såsom överhuvud i denna tablå, sving i
diktionen när dogen fördömer det in i
rådssalen ekande brödrakriget och fastslår san-
ningen av att »Adria och Ligurien äro dock
båda Italien».
Men eftersom Boito måste fullfölja den av
Piave upplagda intrigen avbrytas plötsligt de
livliga förhandlingarna av ett från gatan till
rådssalen inträngande tumult. Det är, såsom
mera ett noggrant studium av texten än
själva åhörandet klargör, sviterna av Amelias
enlevering som börja visa sig. Den uppretade
folkmassan driver framför sig Gabriele Adorno
och den mystiske munken, av vilka den
förre dödat någon i kvinnorovet inblandad
person. Gabriele drar sitt svärd mot den som
han tror till brottet ytterst skyldige dogen,
men Amelia, blixtsnabbt uppenbarande sig,
kastar sig mellan dem båda. Hennes
berättelse om bortförandet och dogens maning
till fredligt sinnelag gjuta olja på lidelsernas
svallande vågor. Men ännu återstår
sluteffekten, förbannelsen av dådets egentlige
upphovsman. Paolo har tidigare menande
fixerats av Amelia, och vänd mot honom
utslungar dogen sitt anatema, som kanslern
tvingas repetera. Dogen säger sig veta
ni-dingens namn, men yppar det ej. Varför denna
hemlighetsfullhet?! »Orrore!» —
avsidesmum-lar den anonymt utpekade innan han tar
till benen.
I andra akten ses samme man ogenerat
röra sig i dogens arbetsrum och hälla ett
gift »med långsam och plågsam död» i ett
på bordet stående vattenkrus. För säkerhets
skull vill Paolo dessutom vidtala någon att
personligen mörda den av honom nu hatade
dogen. Fiesco — för ett ögonblick avslöjar
textförfattaren att den mystiske munken är
denne av åskådarna från första stund
igenkände patricier från prologen •—■ nekar att
låna sig till lönnmord. Men den ur sitt fängelse
likaledes upphämtade Gabriele samtycker
sedan Paolo intalat honom att Amelia är »ett
mål för åldringens liderliga lustar». Han
skall just stöta till den gamle, som nyss
druckit ur kruset. Amelia, med vilken han
för en stund sedan hade en upprörd
svartsjukescen, är åter blixtsnabbt parat att ur
något gömställe kasta sig mellan de båda
männen. Först nu när giftet börjar sitt —
dock ännu inte märkbara —- verk i dogens
ådror yppas det hittills hemlighållna
blodsbandet mellan den så kallade Amelia och
Boccanegra. Gabriele, som hatat dogen även
som sin släkts fiende och faders baneman,
har med ens glömt allt groll. Och när han
står beredd att leda striden mot sina hittills-
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
