Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G limstedt
sydländskt stormiga sammankomsten i den
väldigt tilltagna rådssalen samt sista aktens
utsikt över ett först festligt ljustindrande,
senare liksom vemodsbeslöjat Genua.
*
Opera, utan sådana musikdramatiska
aspirationer som särskilt genom deklamatorisk
sång utmärka »Simone Boccanegra» — det
är En maskeradbal, det två år senare, 185g,
tillkomna verket. (Varför nu
»Maskeradbalen» i stället för den förut, t. ex. i analogi med
»En midsommarnattsdröm», använda
ordagranna översättningen av originaltiteln ?) Man
skulle med tanke på gemensamma stildrag
och en inte minst i arior flödande melodisk
inspiration kunna tala om en fyrväppling
vars tre övriga blad äro de i början av samma
decennium skapade operorna Rigoletto —
Trubaduren — Traviata. Det musikaliska
uttryckssättet är i »En maskeradbal» dock i
det hela mer sovrat och förfinat. Ur
publiksynpunkt blev den Verdis egentliga
lyckokast mellan de nämnda tre succésoperorna
och »Aida», detta trots det myckna
värdefulla som de till en ny stil syftande
övergångsverken, »Simone Boccanegra» redan i
sin första avfattning, »Ödets makt» och »Don
Carlos» visa upp.
Det vill säga just i Stockholm har »En
maskeradbal» haft att kämpa med särskilda
motigheter. »Gustave III» är ju övertiteln på
den av Scribe författade, förut av Auber och
Mercadante komponerade originallibretton,
som har sina ur operasynpunkt betydande
förtjänster. Det lär visserligen ha varit med
framgång som ett italienskt sällskap 1868 på
dåvarande Mindre teatern (Hammerska
ladan) introducerade verket hos oss. Men när
det sedan blev fråga om ett framförande på
samma kungliga teater som varit den
historiska skådeplatsen för det i operan
reproducerade kungamordet skall planen ha väckt
bestämd kunglig gensaga. Det hjälpte inte
att redan den italienska censuren, som av
aktuella skäl fruktade den sceniska
framställningen av ett dylikt attentat, tvungit
Verdi och den av honom anlitade
librettobe-arbstaren Somma att ändra den svenske kungen
till engelsk guvernör i Boston, Massachusetts.
Även sedan vår opera flyttat in i sitt nya hus
kvarstodo betänkligheterna, och teaterns egen
första föreställning av »En maskeradbal»
ägde ju rum först 1927. Trots det därvid goda
utförandet under Leo Blech och trots att
vårsäsongens repris utmärkte sig för en mer
än vanligt musikalisk schvung har verkets
dragningskraft här ej hittills visat sig stå i
förhållande till dess värde. Förmodligen beror
stockholmspublikens relativa kallsinnighet
mindre på någon olust vid ett ämne som även
utan namn förändringar är operaromantiserat
nästan till oigenkännlighet än därpå att
öronen ännu inte riktigt öppnats för verkets
rikedom på dramatiskt sångmelodisk skönhet.
Med hänvisning till avsnittet om »Simone
Boccanegra» skall endast konstateras att
även i »En maskeradbal» kärleksparet,
guvernören Richard och Amelia, hustrun till
dennes sekreterare, framställdes av Einar
Andersson och fru Guermant-de la Berg.
(Synd att Jussi Björling på sin
gästspelsrepertoar inte hade det av honom i New
York sjungna tenorpartiet.) Barytonisten
Björling med förnamnet Sigurd fick med sin
växande rollista införliva Renés parti,
ka-raktärsfullt utfört och med sin givna
höjd-och glanspunkt i arian »Eri tu». Brillantissimo,
men också med galant älskvärdhet
effektuerade Hjördis Schymberg sina för Verdi
nästan exceptionellt opéra comique-glittrande,
ibland nästan Offenbachanteciperande
kupletter som pagen Oscar, ett för primadonnor
skrivet parti, för vilket hon också ägde
apparitionen. Margit Sehlmarks stämma
passade väl för den med Azucena tydligt
besläktade spågumman Ulricas
mezzosopranparti. Vid den av mig bevistade
föreställningen fördes taktpinnen av Kurt Bendix.
Äran för den också i ensembler och orkester
påtagliga musikaliska renoveringen tillkom
denna gång emellertid en italiensk
gästdirigent, som just funnit en ännu mer
publikdragande uppgift. (Gästen i sin tur framhöll
i en intervju sin tacksamhetsskuld till Tullio
Voghera, som genom repetitörsarbete här,
liksom i och för »Simone Boccanegra», torde
ansenligt ha bidragit till bibringandet av
italiensk sångstil.)
*
Det var Barberaren i Sevilla som tack vare
den åsyftade gästen, Vittorio Gui, blev en
också publikt festlig upplevelse. Åtminstone
den första stora finalen tror jag mig inte förr ha
hört lika levandegjord intill minsta smånoter,
lika fast sammanhållen och oavbrutet stegrad
upp till fantastiskt sceniskt-musikaliskt
buf-foneri som under denne maestros lika precisa
som älskvärt eggande ledning. Över fore-
37°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0420.html
