Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G limstedt
Fot. Järlds.
Ingalill Söderman som Rosina i
Barberaren i Sevilla.
nerar vid Lennart Sporres programmatiskt
filosofiska föreläsning på konsistorietrappan,
subtilt tankeväckande vid läsning, men
monstruös som sångtext. En definitiv
vändpunkt betecknar det fugerade mellanspel
med domedagskoralen som leder över till
andra aktens korta konsistoriescen. I denna
senare tablå tyckas korta sångreciterade
repliker och motiviskt illustrerande orkester
adekvat motsvara den i sig själv starkt
fängslande sceniska bilden. Och tredje akten
låter den förut endast sparsamt skymtande
sånglyriken blomma rikt, samtidigt som den
i och med drottning Kristinas intåg på den
uppsaliensiska Slottsbacken formas till något
av ett svenskt festspel.
Skådespelets underhållande egenskaper
framhävdes genom Stangenbergs regi som
bidrog att ge pregnans åt de i lärdomsstaden
sammanstrålande typerna av alla olika stånd
och yrken. En höjdpunkt betecknade
konsistorietablån, en levandegjord Rembrandt,
med sina i halvmörkret rättsskipande
professorsoriginal. Vinnande charm och uppsyn av
intellektuell rörlighet utmärkte Sigurd Björ-
ling som Lennart Sporre i den blå och gula
uniformen, krigare och humanist på en
gång—liksom Hans Sachs i »Mästersångarna» pjäsens
dominerande person och nervus rerum. Som
den ene domedagsprofeten hade Sven d’Ailly
gett sin åt eskatologiskt grubbel hemfallne
lärdomsbjässe Bureus ett vördnadsbjudande
karaktärshuvud, och som den andre tog Simon
Edwardsen med sprattelgubbsgester och
gnällande rotvälska ut komiken lios sin
tysksvenske apotekare. I kärleksparets partier
gav Set Svanholm uttryck åt studeranden
Lars hetsiga hälsingetemperament och Helga
Görlin åt uppasserskan Elins ljuva och
gedigna kvinnlighet. Det var ett efter hela
linjen utmärkt utförande. Dock lyste
emi-grantvärvaren Papegojas föregående
framställare, Herou, mer intensivt som den
exotiska färgklick han skall vara. Musikaliskt
sammanhölls det hela med vanlig fast hand
av Nils Grevillius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
