Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
felt presenterade verket på en operakonsert.
Dirigentplastiskt syntes Garaguly i våras
befinna sig på ett övergångsstadium i och med
det att han, som först, och effektivt nog,
praktiserade sin konst utan taktpinne, sedan
tagit till det brukliga och för ännu mer
effektiv teckengivning nog ändå tjänliga
redskapet; men det föreföll som om hans
kroppsrörelser till en början skulle ha blivit mer
obalanserade på kuppen.
Den därjämte mest anlitade svenske
dirigenten har varit Tor Mann, som fick hedern
att inleda och avsluta spelåret med
Sten-hammarverken »Ett folk» och den förut vid
Musikaliska akademins 150-årsjubileum
givna kantaten »Sången», som med rätta
betitlas symfonisk, så konstfullt som samspelet
formats mellan vokala och orkestrala
stämmor. Mann, som under sin Göteborgstid tog
initiativet till s. k. Nordiska musikmässor *
fick vid de Nordiska musikdagar som utgjorde
en fortsättning därav också leda
Konsertföreningens bidrag till dagarna, varvid han
bl. a. gav Madetojasymfonin en ömsint
tolkning. Och jämte andra uppdrag fick han sig
anförtrodd ledningen av de två s. k.
festkonserterna med anledning av Sibelius
75-årsdag. Litet forcerat och ensidigt
fortenyan-serat tycktes framförandet av de välkända
båda första symfonierna, medan den ofta
dunkla texten i den egendomligt spekulativa,
lågmälda fjärde symfonin i Mann fick en fint
uttydande tolk. Det var han också för den
vid säsongens sista konsert spelade tredje
symfonin, det flerstädes subtilt tjusande
övergångsverket mellan de två symfoniska
stilarna.
Av Adolf Wiklunds dirigentframträdanden
kan särskilt framhållas det friska
framförandet av Svendsens B-dursymfoni, som
tillhör de mer nationellt betonade och genom
symfoniskt uttryckta landskapsstämningar
anslående verken av den minnesfirade —
1840 födde — tonsättaren. Enstaka konserter
ha letts av Hugo Alfvén, som bl. a.
presenterade några nya fina, personligt kända sånger
till dikter av Erik Blomberg och Jarl Hemmer;
vidare Charles Barkel, utmärkt musiker även
som dirigent, även om de goda intentionerna
ofullständigt förverkligades på grund av
bristande teknik; Sten Frykberg med
Atter-bergs något deprecierat verkande
»Dollarsymfoni»; Sixten Eckerberg som bl. a. i en
skönklingande reproduktion av Francks
symfoni visade påtagliga, under göteborgskt en-
Carl Garaguly.
gagemang gjorda framsteg samt Nils
Gre-villius och Erland von Koch, vilkas konserter
jag ej bevistade.
I blått och gult lyste omslaget till
generalprogrammet för hösten. Kanske det kunde
tas som en hänsyftning på den
självförsörjning som i viss mening blivit nödvändig
också på det musikaliska området. De svenska
solisterna ha varit i majoritet. Det behöver
endast konstateras att av pianisterna i
främsta ledet spelade Olof Wibergh — ej för
första och som man hoppas ej för sista
gången — Brahms B-durkonsert och
tillsammans med Gunnar de Frumerie en
dubbelkonsert av Mozart; Sven Brandel: Wiklunds
hållfasta h-mollkonsert; Stina Sundell —
vilkens egentliga domän dock är moderna
uppgifter — Beethovens G-durkonsert samt
Vjatjeslav Vitkovskij, som också gett
tacksamt mottagna egna konserter,
Rachmaninov-nyheten. Jämte redan nämnda pianospelande
komponister ha också några yngre talanger
framträtt, av vilka jag hörde Greta Nilsson i
Honegger-nyheten och en bra spelad
Bach-konsert.
Backhaus i Brahms pianokonsert i d-moll
och Beethovens c-moll, Annie Fischer i
Mozarts d-moll och Schumannkonserten — det
blev lika många högtidsstunder som verk.
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
