Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hött ingo bött. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖ TT INGO B ÖTT
Av BERTIL MALMBERG
När ur den skimrande sömnen hon vaknade,
sällsamt hon saknade
drömmen, där kärlekens hägringar seglade,
drömmen, som speglade
längtan och purpur,
blodsjälens purpur —
och väntat och vardande.
Plötsligt vid bäddens rand
såg hon den gamla
— såg hon, ja, såg hon den urtidligt gamla
mångenomskimrad syssla och famla,
halvblind och krumböjd, kammande, kardande
bleka ullen med spöklik hand.
Hättan beskuggade
pannan, där levandets runtal var skrivet,
medan de malande käkarna tuggade
hånsord och skamord, risande
livet.
— Sakta den dunkla, den urgamla vände,
vände mot flickan blicken, den isande,
bräddad med vetandets nöd och elände.
Men när hon vevat
upp ur sitt sinne
hesaste hädelse:
vansyn och visdom, ofärd och minne,
hatet mot allt som lever och levat,
evigt vid köttets försmädelse
knutet,
och när hon nystat
ramsan till slutet,
var det som hade en ruelse tystat
— tystat den gamlas häxkraxetunga,
när hon betraktade henne, den unga,
den ljuva, den unga . . .
Hött ingo bött.
»Allt är kött,
killande, villande
— illande
rött.
Levande kött.
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
