Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Till 700årsminnet om Snorre Sturlason. Av Fredrik Paasche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Til jooårsminnet om Snorre Sturlason
nnmr
Titelvignet. Gerhard Munthe.
bare at han tidlig optrådte som skald.
Bevart er hans store kvæde om kong
Håkon Håkonsson og jarlen Skule Bårdsson:
Snorres takk for all den heder de norske
fyrstene hadde vist ham under hans
ophold i Norge 1218—1220. Diktet har fått
navn efter sitt staselige yttre anlegg, det
kalles »Vers-måtenes Rekke» (Håttatal),
fordi det er avfattet i stadig skiftende
versemål eller varianter av versemål: til
dets 102 vers svarer like månge
»vers-måter». Snorre behersker dem med
virtuos sikkerhet; han har kjent sine klassikere,
har beundret og elsket den islandske
formkunst som han selv hever til så
glansfull höide i »Vers-måtenes rekke».
Med utgångspunkt i tidens europeiske
skolelærdom, men gjennemgående i full
selvstendighet, forfattet han en
prosakommentar til kvadet med det rike
formspråk — og dessuten avhandlingen
»Diktspråket» (Skdldskaparmdl), der han
kom-menterte andre skalder og særskilt deres
flittige bruk av poetiske omskrivninger
for hverdagens ord.
Mange av disse omskrivningene hadde
sin grund i hedenske myter: guldet var
Fröyjas tårer, kampen var valkyrjens
storm. Og Snorre som efter sitt eget
ut-sagn skrev til veiledning for »unge diktere»,
blev drevet til å fortelle mytene i et
særskilt skrift. Det var annet også som drev
ham til det; de dunkle, merkverdige
mytene lokket ham, han fortalte dem for
deres egen skyld, ikke bare for å gi unge
og ukyndige skalder en hjelp. Hans
»Bedraget mot Gylve» (Gylfaginning) blev en
hel gudelære, en samlende og
tydelig-gjörende utsikt over den myteverden som
mere eller mindre klart var fremme i de
hedenske diktene Snorre lærte av.
Edda-dikt kalles disse diktene nu; men fra först
av var Edda (»Oldemor»?) navnet bare på
Snorres verk: på boken som inneholder
de tre skrift ene Bedraget mot Gylve,
Diktspråket og Versmåtenes Rekke.1
»Bedraget mot Gylve» kalles så, fordi
alt hvad Gylve, »konge i Svitjod», ser og
hörer i Odins hall er »blendverk»; Odin
beretter gudenes historie fra tidenes
morgen til Ragnarok, men det hele er
»blendverk». Idéen til å gi sin gudelære denne
rammen har Snorre antagelig tatt fra en
av mytene som berettes, fra fortellingen
om »blendverket» som narrer Tor i jotnen
Utgardalokes hall. Idéen var god, ingen
kunde si at Snorre tok forfedrenes
religion på alvor. Det har han nu allikevel
gjort — på sin måte. Her og der i »Bedra-
1 Om tilblivelsen av Snorres Edda har Elias
Wessén skrevet i innledningen til vol. XIV av
Corpus Codicum Islandicorum (Ejnar
Munksgaard, Köbenhavn, 1940).
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
