Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - I cykloncentrum. Svenska romaner och noveller under det sistförflutna året. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
Längre fram på vintern omtalade en notis,
att Virginia Woolf drunknat. Av allt att
döma hade hon frivilligt sökt döden.
Det finns en likhet mellan dessa båda
olycksöden. Både James Joyce och Virginia
Woolf befann sig i skarp opposition mot sin
tid. Förhållandet doldes — hos dem liksom
hos flera andra av Englands mest begåvade
författare — av en avsiktlig svårfattlighet
i den konstnärliga formen, vilken på sina
håll missuppfattades som esteteri. I själva
verket var den en högdragen olustreaktion.
De plågades — i likhet med T. S. Eliot men
utan att som han kunna ur olusten pressa
fram en tro på kyrkans mission — av den
industriellt imperialistiska tidsålderns
vulgaritet och bristande sinne för kultur.
Särskilt Virginia Woolf, som inte för inte var
Leslie Stephens dotter, hade en skarp blick
för det engelska privilegiesamhällets
avigsidor. Hon hade fullständigt klart för sig att
frågan om krig och fred hängde samman med
bristen på jämlikhet inte bara i
diktaturstaterna, utan också i England. I
essäsamlingen Three guineas har hon med
lidelsefull konsekvens letat upp de latenta
krigsanledningar av social och psykologisk art,
som förefanns i Europa strax före 1939.
Med den motiveringen att kvinnorna aldrig
haft något verkligt inflytande på det
samhälle de lever i, vägrar hon att ta ansvar för
dess öden. De bildade kvinnorna bör bilda en
»Outsiders’ Society». Medlemskap i detta
sällskap måste bl. a. innebära ett högtidligt
löfte om likgiltighet för allt som har med
nationen och dess försvar att göra. En
medlem får inte gripas av patriotiska känslor,
inte närvara vid militärparader, inte deltaga
i luftskyddet.
Man kan endast gissa sig till Virginia
Woolfs synpunkter på det krig, som nu
pågår. Med all sannolikhet har hon sagt sig,
att hur det än utvecklar sig, måste det å
ömse sidor innebära ett den industriella
krigsteknikens ökade herravälde över
mänskligheten och ett tillbakaträngande av
kulturen. Det är inte för djärvt att anta, att
Virginia Woolf varit i stånd att tänka
tankar motsvarande dem, som Torsten Holm
nyligen här i Sverige framlagt i sin märkliga
bok om kriget och kulturutvecklingen. Och
så har hon demonstrerat sin likgiltighet på
det enda effektiva sättet.
Man kan, om man är i besittning av en
lämplig dosis sunt förakt för highbrows,
bedöma Virginia Woolfs öde som en
individuell kuriositet. Det kan emellertid också
uppfattas som typiskt för hur det gått en
högsta klassens litterär begåvning i ett land,
där krigscyklonen dragit fram. Som belägg
för den senare uppfattningen kan anföras
att det inte saknas paralleller i
cykloncentrum, i Sverige.
Det är i första hand Karin Boyes sista
bok Kallocain och hennes död, som motiverar
ett sådant påstående. Kallocain är, enligt
titelbladet, en »roman från 2000-talet».
Karin Boye har sökt destillera fram vad som
förefallit henne som möjliga — och kanske
även troliga — utvecklingslinjer ur den
nuvarande situationen. Boken handlar om den
fulländade teknik-, polis- och
militärstaten, sedd från medsoldaten-kemisten Leo
Kalls synpunkt. Staten är högt
specialiserad. Den har t. ex. särskilda kemistäder,
belägna under jorden. Det fordras särskild
överjordslicens för att få komma upp till
jordytan. Medsoldaterna i gemen vet dock
hur det ser ut där — genom film. Allt
hushållsarbete är strängt centraliserat. I varje
bostad finns inmonterat ett s. k. polisöra.
Fritiden tillbringas i en särskild
fritidsuniform.
Kemisten Leo Kall är inte någon dum man.
Men hans tänkande behärskas av det system
han lever i. När några av statens
undersåtar vid ett tillfälle visar bristande omtanke
om sina liv genom att förutsätta att man kan
lita på medmänniskor, kommenterar han:
»Man är ju ändå själv ett värdefullt och
påkostat verktyg, det får inte glömmas!» Karin
Boyes skildring får sitt övertygande grepp
om läsaren genom hennes förmåga av
inlevelse i hur en fullständigt
propa-gandabehärskad människa uppfattar
tillvaron.
Det som sätter handlingen i gång i boken
är Kalls upptäckt av ett kemiskt preparat,
efter upptäckaren benämnt kallocain, vilket
har förmåga att tvinga folk att yppa sina
innersta tankar. Härigenom får
polisväsendet ett nytt verktyg i sin arsenal: det blir
möjligt att uppspåra och straffa icke blott
statsfientligt handlande utan också
stats-fientligt tänkande, även sådant som en
person behållit för sig ensam.
Kallocainet avslöjar bl. a., att det finns en
egendomlig sorts människor, som, utan att
ha bestämda politiska mål, likväl inte
helhjärtat ansluter sig till den gängse stats-
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
