Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Grekisk myntkonst belyst av exemplar ur H. K. H. Kronprinsens samling. Av Åke Åkerström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Åkerström,
horisonten, talar en viktig omständighet
mot Lydiens prioritet. Det synes mig högst
sannolikt, att det präglade myntet är en
av de många följderna av Västerns
kontakt med östern i decennierna omkring
700. Och därvid är det viktigt att göra
klart för sig, att de livgivande
strömningarna från Orienten tidigare träffat
Peloponnesos, där konung Pheidon
härskade, än Lydien. Förmodligen är tiden snart
inne att med utgångspunkt från den
djupare insikt vi på arkeologisk väg vunnit i
just detta tidsskede på fastlandet på nytt
ta upp frågan om prioriteten till
behandling.
*
Man gjorde mynten med hjälp av
stampar, där man med gravstickel och
drill-borr graverat in myntbilden. Stamparna
gjordes i en hård legering av brons eller
av järn. Vid präglingen inpassade man
stampen för undersidan i ett fast städ, lade
därovan det skivformiga gjutna
myntämnet, placerade så däröver stampen
för baksidan och drev till med en hammare.
För att myntämnet skulle lättare låta
sig formas, uppvärmde man det före
präglingen. Den sida, som vid präglingen ligger
vänd uppåt, kalla vi baksidan eller
reversen.
Från den grekiska antiken ned till
klassisk tid ha vi endast två stampar
bevarade — båda för reverser. Den äldre
av dem är av brons och har hittats i
Egypten samt använts för prägling av athenska
fyrdrachmer (tetradrachmer) på 420-talet.
Även om den, som man kanske kan gissa,
har använts för falskmyntning vid den
tiden — ty den athenska tetradrachmen var
ett eftersökt betalningsmedel — så ger
den oss i varje fall typen för en stamp.
Den andra påträffade myntstampen
stammar från Filip II:s tid.
Uppenbart är, att mellan varje par av
stampar måste ha passerat ett betydande
antal exemplar. Trots detta i sig
självklara faktum var det inom en äldre
generation av numismatiker nästan en
trosartikel, att man inte kunde spåra upp två
mynt från samma stamp. Den som
veterligen först skriftligen bröt mot denna
fördom, var den tyske numismatikern
Imhoof. Vid studiet av mynt från
Akarna-nien i Grekland — det var 1878 — kunde
han genom noggrann granskning av
präglingarna påvisa, att mynt, som tilldelats
Cleonae, Epidamnus, Lysimachia och
Nau-pactus i själva verket slagits med samma
reversstamp och följaktligen utgått ur
samma verkstad. Detta konstaterande ter
sig för oss i dag nog så enkelt men betydde
för den tiden en revolution. Därmed hade
han i våra händer satt det finaste redskap
vi överhuvud äga vid forskningen över
antika mynt, nämligen studiet av
myntstamparna via präglingarna. Vi ha, som
en engelsk numismatiker uttryckt det,
letat oss tillbaka in i de antika
myntverkstäderna. Resultatet har blivit, att vi
genom att studera dels växlingen av
stampar — ty de sletos fort ut — dels ock
slitningsgraden hos varje stamp, sådan den
avsätter sig på myntexemplaren i en och
samma edition, ofta bli i stånd att lägga
upp en myntorts präglingar i
sammanhängande kronologiska serier. Ett
glänsande prov på vilka resultat man kan
nå med metoden, är den bekante tyske
numismatikern Reglings behandling av
mynten från Terina i Syditalien,
publicerad som programskrift till
Winckelmanns-festen 1906.
*
Den äldsta prägling från Mindre Asien
vi ha representerad i den samling jag här
har äran bekantgöra, är ett milesiskt
silvermynt från omkring 550 f. Kr. Det
visar på framsidan ett lejonhuvud i hård
arkaisk stilisering (sid. 435: 5). Vad
fastlandet beträffar, nämndes ovan, att konung
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0486.html
