Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Zachris Topelius vid Runebergs sida. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yrjö Hirn
det däremot vara skäl att i detta
sammanhang yttra några ord.
Den gamla melodin hade på 1850-talet
blivit framdragen ur glömskan, och den
hade blivit mer och mer populär i samma
mån den första samlingen av Fänrik Ståls
Sägner riktat människornas
uppmärksamhet på kriget 1808—1809. Då
halvsekelsminnet av detta krig år 1858 inföll,
begynte man erinra sig sina plikter mot de
omkring 400 veteraner, som ännu levde
kvar i landet. Man anordnade till deras
förmån soiréer och konserter, vid vilka den
björneborgska marschen hade sin naturliga
plats på programmet. Topelius, som var
med om allt som förehades i Helsingfors,
hade lovat sin medverkan vid en konsert,
som gavs av Akademiska sångföreningen
under anförande av Pacius den 7 december
1858. Och denna konsert blev7, icke minst
tack vare hans bidrag, en av de stora
minnesvärda högtiderna i Finlands
patriotiska festkalender. Runebergs Den femte
juli, som då ännu var otryckt,
deklamerades av Carl Mannerheim (fader till vår
fältmarskalk) så bra, säger ett närvarande
vittne, att ingenting gick förlorat. Och
den då 19-årige studenten Leo Mechelin
uppläste »kraftigt» en prolog av Topelius,
i vilken skalden, med en fyndig och för det
välgörande ändamålet lämplig
kompositionstanke, lät Döbeln hålla en
midnattsmönstring med de döda kämparna, som
tysta och bleka gå fram ur sina gravar.
Dock — talet är ej fullt. Än en och annan
man saknar i de bleka skuggors led.
Och mönsterherren, han med band om pannan,
han frågar bistert: Äro de ej med?
Och kämparna de räkna om och undra.
Nej, svaras det, vi sakna fyrahundra,
för vilka livets sol ej än gått ned.
Då ler han ädelt, sorgset, han med bandet:
»Vi måste vänta dem ännu en tid.
Vi måste unna dem åt fosterlandet,
att bära vittne om dess sista strid.»
Och vid han talar, mörknar det i väster,
och graven återfordrar sina gäster,
och synen dunstar bort i nattens frid.
Till denna spökparad anknöt sig en sång
som framfördes av Akademiska
sångföreningen till den gamla marschens melodi
och vars text vid konserttillfället såldes
bland publiken:
Skuggor från de flydda dar!
Stån upp ur tidens natt och skyllren än med
rostiga musköter.
Framåt! Smattra högt fanfar!
Det är de finska fanor, det är Döbelns standar.
Trygg i den grå, den blodbestänkta uniformen,
går man vid man med ärr på breda bröst mot
stormen.
Framåt! Genom rök och damm
i slutna leder tåga björneborgarna fram.
Hjältars led, som längesen ditt hjärtblod för oss
gav!
Nattens stjärnor tindra tysta på din glömda grav.
Men dina bragders minne ej förgår,
din ära är dock evigt ung som Finlands vår.
Om det mottagande Topelius’ sångtext
erhöll antecknar S. G. Elmgren i sin år
1940 publicerade dagbok att Björneborgska
marschen »anslog mycket», August
Schauman säger att den »mottogs med brusande
hänryckning av den fullsatta salongen»,
och Topelius’ hustru skriver till en
väninna.1
Du hade gråtit (om du varit närvarande), levat
med av hela din själ, då studenterna sjöngo
Björneborgsmarschen. . . Du skall tro det var eld i
barmen på gossarne då de sjöngo: Det är de
finska fanor, det är Döbelns standar — och den
elden elektriserade hela samlingen, det blev ett
ropande, ett klappande, en storm av förtjusning!
Snellman (professorn) steg upp, och många med
honom, för att hedra den fosterländska sången,
och avhörde den stående hela tiden, men de
andra observerade det ej.
1 I ett brev som publicerats av dr Paul Nyberg
i hans tidigare omtalade uppsats. Brevet är även
citerat i den fjärde delen av Vasenius’
Topelius-biografi, s. 97.
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
