Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ord. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Nordenstreng
ändelse, som tydligtvis är rent
Midgårds-ormsmål; det borde kortas av till änd, i stil
med Otto Jespersens ypperliga lyd och tyd
för »lydelse» och »betydelse» — alltså ändet
»-bar» (tänkbar, gångbar o. s. v.) har vi fått in
från tyskan, men det passar bättre in i
svenskan, där det sambinder (associerar) sig
med bära, som inte finns i tyskan; det är
klangfullt, kort och enbart nyttigt. Men
varför t. ex. det tyska begynna, begynnelse ska
hållas för finare än börja, början, som är
svenska, varför erfordra, erkänna, erinra,
erfara m. fl. över huvud tåls vid sidan av och
framför kräva eller tarva, vidgå eller medge,
minnas, komma i håg, påminna och röna,
varför nå inte kan räcka till som det är eller,
om det gäller, få upp till förled: uppnå, utan
på tyskt vis ska heta ernå — det må man
väl fråga. Inte nog med att vårt korta, goda
rön skjuts åt sidan av det fyrstaviga
erfarenhet, nej, vi har till yttermera visso
lycklig-gjorts med det stolta erfarenhetsrön, fullt lika
phynt som savontvål. Sådant må ha varit
ursäktligt på iöoo-talet, då Sverige kulturellt
sett snarast var en tysk vasallstat — men
nu? Nu vittnar det om tankelättja och
slöhåg, som förgylls upp med namnen »naturlig
utveckling» och »historiskt faktum». Men det
är ingen utveckling alls, tvärtom avtyning,
förfall, vissning.
En vän till mig, numera avliden, ivrig
tyskvän och nationalsocialist, men ända
ivrare för svenska språkets vård, fällde en
gång det omdömet, att svenskan är
»ner-tyskad». Han hade ett känsligt språköra och
var fullt på det klara med att somligt
ordvirke kan vara utmärkt i ett språk men
icke-önskvärt i ett annat. Och tyska
nationalsocialistiska språkmän har livligt gillande
följt med den norska språkrensningen, inte
minst när den går lös på tyska ord och
vändningar. Justitieministern kan således inte slå
ner på Ord och Bild för att jag utdömer en
hel del tyskerier som olämpliga i svenskan.
Att knappast någon annan än språkforskaren
av facket nu kan se hur svårt nertyskad
svenskan är — och t. o. m. han får hålla
ögon och öron vidöppna för att uppfatta
nertyskningens hela vidd och djup — det
gör inte saken bättre. Härmed vill jag inte
säga något enda urskuldande ord om annat
främmande ogräs i vårt språk, tvärtom! Man
får noga skilja mellan nytto- och
prydnadsord å ena sidan — sådana har vi många från
olika tungomål — och ogräsord. Ogräset är
fullt naturligt, fullt förklarligt — men ändå
räknas det som en god gärning, när
trädgårdsmannen drar upp det med roten. Helt
annorlunda i svenska (och danska) språket!
Rensning är här ett mödosamt göra, illa
omtyckt av både fackmän och snobbar. Och
hundsnus är den lön som språkrensaren får.
Men hans gärning är skriande nödvändig
och bär kanske frukt i framtiden, fast
samtiden vänder dövörat till. Hans syfte är
ingalunda, som kortsynta och illvilliga
kland-rare påstår, att göra språket fattigare;
tvärtom, han är en skattgrävare, som vill
rika upp det med gammalt gull (guld är
felstavning efter tyskt mönster), en smed, som
vill smida nya smycken, vapen och redskap
åt det.
Nu väntar jag att någon slungar emot
mig den tyngsta släggan: engelskan, späckad
med franska, latin och grekiska, men fattig
på engelskt ordvirke. Men den släggan råkar
inte mig, utan faller verkningslöst till
marken. Engelskan är alls inte något idealspråk.
Det är inte många engelsmän som kan ta
sig fram i denna lärda djungel, tvärtom, de
flesta är mycket ofullkomligt hemma i den.
Och för de breda lagren är det ju hopplöst att
reda sig med all den myckna grekiskan och
den ännu större mängden latin. Av alla de
språk jag känner till är engelskan det
ofolkligaste. Och det är säkert, att den dag
kommer, när en storstädning måste ske i
Stor-britannias språk, i den mån en djupare
folkbildning kommer till stånd. Det duger
varken där eller här i längden att ha ett språk
som endast akademiskt bildade kan förstå.
Så länge ett språk lever, kräver det nya ord,
det borde t. o. m. de spränglärdaste
språkforskare med de största skygglapparna kunna
inse. Och ju fler ord man lättjestolt tar upp ur
främmande tungomål, dess mindre förstår
svenska folket av allt detta latmanstrams.
Det klagas allt oftare och bittrare över att
människor utan kunskaper i främmande
språk står hjälplösa inför en s. k. svensk
text, vare sig i tidningar, i kungliga
förordningar, radio eller annanstans, där
vederbörande vill låta (gröt)myndig. Här krävs
kraftiga tag. Det led av fackmän som nu
sitter i katedrarna kan varken med
elefantkraft eller eld förmås att lägga två strån i
kors för saken; men hur blir det med nästa
led, ska det också envist som kräftor knipa
sig fast i låtgåregeln? Ord som kan förstås,
inte lingvist-leksaker är det som vår tid,
518
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
