Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ord. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Nordenstreng
sätt nådde hos oss i Sverige en stark tysk
folk- och språkström från Pommern,
Estland, Livland och Kurland in till rikets inre
delar och lämnade stora spår efter sig. Men
i Danmark var det ettervärre. Därför har
svenskan i alla fall en mängd egna, nordiska
ord, som danskan har slarvat bort och som
danskarna därför inte förstår; bara i ett fåtal
fall har danskan nordiska ord där svenskan
har tyska, t. ex. »svenska» (d. v. s. tyska)
förlora, förlust (»lora» är ingenting, och
»förlust» är varken en föregående eller en alltför
stark lust) mot danskans tabe, tab — varför
får inte vi säga tappa om annat än det som
glider oss ur händerna, och varför får vi inte
tala om ett svårt tapp? Språkbruket
förbjuder det, och för bruket ska en väluppfostrad
språklärd kasta sig platt på näsan, efter
sumerisk och senare främre-österländsk sed.
Språkbruket är heligt, tabu, får inte
klandras, ska bara utan vidare godtas — varför?
Därför att några tyska professorer i
jämförande språkforskning på 1870—80-talen i
kraft av den »junggrammatiska» läran så
bjöd och slog fast, och hela den svenska
språkforskarkåren sedan dess har känt sig
böra lyda. I Tyskland har denna
non-inter-ventionslära för längesedan upphört att
gälla — och omsider börjar det gry för oss
nordboar, att den har haft olyckliga följder.
Viktor Rydberg reste udd och egg emot den,
men fåfängt. Sven Clausen är dess bättre
inte språkforskare, bara språkkonstnär och
rättslärd, så han lyder inte — ära vare
honom! Och hör och häpna: nu börjar en och
annan katederprofet lyssna till honom och
t. o. m. ge honom rätt: här i landet har han
fått medhåll av professorerna Erik
Wenander (som ändå har tyskan till läroämne),
Elias Wessén och nu senast Erik Noreen, den
sistnämnde mest hågat och ingående (i
samlingsverket Nordisk gemenskap — en föga
nordisk titel; varför fick boken inte heta
Nordiskt samband?). I sitt hemland tycks
Sven Clausen däremot mest ha mött
snobb-grin eller tystnad — varför tiger de danskar
som mer eller mindre håller med honom?
De finns, t. o. m. bland professorerna, fast de
tyvärr inte som en man ställer sig vid hans
sida med vassa vapen.
Sedan detta skrevs har emellertid två
danska professorer yttrat sig i frågan. Den
ene, nordiske filologen Joh:s
Brøndum-Nielsen, ställer sig avvisande, därför att det
clausenska strävet strider mot språkbruket
— det var vad man kunde vänta av en
orubbligt gammaltroende språkvetare — den
andre däremot, den ärekrönte åldrige
ang-listen Oxxo Jespersen, ger i huvudsak Sven
Clausen rätt (två artiklar under strecket i
»Politiken» 16 o. 17 feb. 1941).
Märkvärdigt nog inbillar han sig likväl att
svenskar och danskar i regel förstår varandras
tal; det nekar Sven Clausen ju med rätta
till. Det är förklarligt, att en språklärd
gärna tror bättre om det
mellanskandina-viska språkliga samförståndet än
verkligheten medger: det är så många som låtsas
förstå, och han genomskådar icke detta fega
hyckleri. Jag talar nu naturligtvis om
akademiskt bildat folks skandinaviska
språkkunskaper och kunskapsbrist. Jespersen
sitter tyvärr också fast i den gamla rosiga
tron på en »ljudenlig» stavning —- som om
någon sådan vore ens avlägset möjlig! Att
han också har en del välgrundade
invändningar mot somliga av Sven Clausens
yrkanden medger jag villigt; men det är
knappast lönt att slå ner på dem, de är
bisaker, som av sig själva kommer att
försvinna. Långt mera trängande nödvändigt
är det, att han får stöd och hjälp i sin
kamp mot forbistringen. — Det bör också
nämnas, att d:r Gudmund Schütte, känd och
misskänd språk- och religionsforskare, ojämn
och tyvärr ofta mindre noggrann, men
onek-ligt eldhågad och snillrik, i långa tider har
lagt manken till för att avtyska danskan
och närma den till frändespråken i norr —
men för döva öron.
Sven Clausen klagar också över att våra
språk illfänas med att för nya begrepp
införa olika ord, inte samma över hela Norden,
till gagn för ingen, till skada för hela vår
odling. Vårt phyna fransk-svenska ord kuvert
(på franska heter det enveloppe) motsvaras i
Danmark av konvolut, och kuvert är där en
uppsättning måltidsredskap för en person
(också vi har ju den innebörden av ordet).
Vad vi förstår med byrå (möbeln) kallar
dansken kommode, vårt radergummi heter i
hans mun viskelcer, vad vi (fånigt) kallar
hospital är på danska sindssygeanstalt, under
det att hospital i Danmark som
överallt-utanför Sverige är ett sjukhus; vad vi
ensamma i världsalltet (hej så stolt!) kallar
fotogen heter i Danmark och överallt
annanstädes petroleum (varför är detta ord
port-förbjudet här?), våra departement motsvaras
i Danmark av ministerier o. s. v. Allt detta
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
