Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
ligade ton och Carl Larssons genomsvenska
lintottar i olja och akvarell gåvo andra
exempel på konstrastverkan i lokalen. Skulptörerna
hävdade sig också på ett förnämligt sätt,
Christian Eriksson, Carl Eldh, Johannes
Collin och Stig Blomberg för att nämna några
av de bästa. Den sistnämndes lille »Sovande
gosse», som sitter med huvudet nersjunket
mot knäna, röjer fin skulptural uppfattning
och öm känsla, något som även gäller Collins
barnhuvud och Christian Erikssons lilla
gracila tåspetsdansös.
Flera andra samlingsutställningar ha väckt
intresse under hösten. Både Svensk-franska
konstgalleriet och Färg och Form mönstrade
sina trupper, då de återvänt från sommarens
upptäcktsfärder. »En relief och hundra
målningar» — så kallade sig Färg och
Formutställningen •— innehöll många säkra och
mogna ting av gruppens beprövade artister,
ölandstolkaren William Nording, Hugo Zuhr,
som numera mest målar Norrland med den
utsökta tonighet han tidigare visat i sina
grekiska bilder, Axel Nilsson med den
manliga kärvheten och den ettriga koloristiska
verven som främsta tillgång och den blide
Gunnar Svensson, vars sommardukar alltid
ge ett så sant uttryck för hans stillsamma
lyriska temperament. Erie Hallström visade
upp en livfull norrlandsserie präglad av
impulsiv målarglädje och en av ämneskretsen
inspirerad omedelbarhet i uttrycket. Hallström
är hemma i denna miljö: hans »Lördagskväll
i Lappmarken» torde höra till det mest äkta
i nutida svenskt måleri. Som alltid hos
Hallström är färg- och ljusproblemet här löst med
spontan känsla för motivets alla måleriska
möjligheter. De enklaste föremål dras in i
Hallströms glada virveldans av färgfläckar
och få sin bestämda roll i konstverkets
byggnad.
Bror Hjorth som starkt apostroferades
på Färg och Form-utställningen — en relief
mot hundra målningar! — hade tidigare under
hösten väckt det största intresse med sin
stora målning »Margit i trädgården». Den
visades på Svensk-Franska konstgalleriets
utställning i september av »Svensk och fransk
konst», som även i övrigt var en förstklassig
exposition. Nationalmuseum dröjde ej att
lägga beslag på konstverket och därmed har
»moderna salen» införlivat ett huvudstycke i
nutida svenskt måleri. Skulptören Hjorth är
i sanning en målare — men en målare, som
ej försummar de plastiska värdena. »Margit
i trädgården» röjer konstnärens naivt
stor-linjiga, rakt på sak gående tag. En svensk
Rousseau har i tung färgprakt, främst
uppbyggd av enkla klanger i olika bruna och
gröna toner, levandegjort flickan med de
skulpturalt bastanta benen och det allvarliga
bredkindade ansiktet. Ej många bilder i svensk
konst har ett så fast grepp om åskådaren —
flickans hållning och helt mot betraktaren
riktade uppmärksamhet kunde knappast ha fått
en större intensitet. Målningen utstrålar
ani-malisk kraft och är samtidigt en produkt av
artistiskt raffinemang i teckning, plasticitet
och klangfull kolorit. Samme konstnärs relief
»I Getsemane» på Färg och Form-utställningen
har liknande helstöpt formgivning men verkar
-— delvis genom ämnet -— mera förbryllande.
Man förstår att Hjorth i sina illustrationer
till bibelns berättelser genom sin våldsamt
arkaiserande, nästan förkristet primitiva
religiösa bildfantasi har svårt att övertyga
kyrkans män. Det har ju också tidigare visat
sig, att Hjorth för att komma andra
synpunkter till mötes måst tukta och bleka sina
kompositioner till en matt avglans av den
ursprungliga ingivelsen. Vad återstår till sist
av de djärva greppen?
Om Bror Hjorths fabuleringsförmåga och
primitivt gestaltande kraft bottna i ett starkt
personligt patos och i ett märkligt
experimenterande med den primitiva konstens tidlösa
väldigheter, den grovhuggna bondkonsten,
negerskulpturen, forntidsplastiken, allt
omsatt i den hjorthska originalitetens egna
blodfulla formler, kan man om Olle Olssön,
naivisten från Hagalund, som en förmildrande
omständighet anföra, att hans primitivism
helt enkelt har sitt källklara ursprung i ett
lekfullt lynne. Hjorths konst förråder i all sin
arkaisering och (skenbara) bondskhet ytterligt
djupgående bekantskap med konstens uttryck
i olika länder och tider, Hjorth har bakom sig
en studieperiod, som hör ihop med den
europeiska nutidskonstens allmänna tendens under
tiden efter förra världskriget att bekanta sig
med vildarnas och de äldsta konstepokernas
formspråk, men han har också i Paris lärt sig
åtskilligt om modern fransk skulptur, han är
inom konsten nära nog en »lärd» man, medan
Olssön, som för några år sedan upprörde
konstpubliken med sin naiva Hagalundsidyll,
alltjämt framhärdar i sin från barnaåren
hemtama miljö.
Få målare röja en så förälskad inlevelse i
motiven som Olle Olsson. I sin nya utställ-
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
