Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Från Saarijärvi till Östersjön. Några anteckningar kring finskt och svenskt i Finlands litteratur. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Saarijärvi till Östersjön
som söner av samma folk. Vid Munters kista
håller Adlercreutz sitt korta minnestal,
bestående endast av de tre enkla orden: »Han
var finne.» Runeberg returnerar epitetet till
den tappre fältherren, han talar om »den
trogne finnen», vars minne skall leva i
Finland, även om hans aska gömmes i Sveriges
jord:
Här glöms han aldrig, här har för sitt folk han blött,
Här skall han leva, om ock där begraven.
I en svensk litteraturhistorisk avhandling
läsa vi på tal om 1800-talets folklivsskildring
följande1:
Svensken Runeberg stod främmande för den
finske bonden. Under sin vistelse i det inre Finland
lärde han känna honom men blott så, att han kunde
återge vissa kollektiva egenskaper hos honom, hans
förnöjsamhet, tålamod etc. Den finske bonden i
hans syn på livet var honom en okänd varelse.
Författaren är inte ensam om sin
uppfattning. Det är riktigt att Runeberg kom som
en främling till Saarijärvi. Men det är skäl
att uppmärksamma en viktig distinktion.
Det var inte — åtminstone inte i första
hand ■—- därför att han var svensk som
Runeberg stod främmande för den finske
bonden, utan därför att han tillhörde en
bildad klass, som i sin helhet på grund av sitt
historiska förflutna och de rådande sociala
förhållandena genom en djup klyfta var
skild från de lägre folklagren.
Det är inte motsatsen mellan svenskt och
finskt som trycker sin prägel på språkstriden
i Finland i dess första skeden, utan motsatsen
mellan två ideologier, mellan fennomaner och
svekomaner. Båda partierna rekryterades från
samma akademiskt bildade klass, som ända
fram till 1800-talets sista kvartssekel var
svensk till språk, kultur och ofta även
härstamning. De fennomanska strävandena, vilka
på 1840-talet fingo sin ideolog och politiske
banbrytare i Runebergs vän Johan Vilhelm
Snellman, även han utgången från en svensk
familj, hade sitt ursprung i de s. k.
fenno-filernas av H. G. Porthan och romantiken
inspirerade intresse för den rent finska
befolkningen, dess språk, folkdiktning och
historia. Denna nationella romantik, som
ännu inte utvecklas i tecknet av någon inre
nationalitetskamp, får genom folkeposet
Kalevala, utgivet av Lönnrot 1835, en
outtömlig källa att ösa ur. Topelius är en av dem
1 Arne Lidén: Den norska strömningen i svensk
litteratur under 1800-talet, s. 70.
som här — och i Kanteletars folklyrik —
finner motiv för sin fosterländska poesi. Han
har gett oss Sylvia-visornas leende finländska
lövskog, men han var samtidigt lyhörd för
rösterna ur den djupa ödemarken med den
susande vinden i de väldiga kronorna över
Kalevala-folkets boplatser, samma ödemark
som Runeberg hade mött i Saarijärvi. Båda
dessa svenskspråkiga diktare upplevde sitt
folk och sitt land som en odelbar enhet, och
deras patriotism bäres av den övertygelse,
som en av den finskspråkiga konstdiktens
första representanter, Julius Krohn, på
1860-talet uttryckte i några verser, där han
talade om »ett sinnelag, två språk».
Emellertid växte den fennomanska
aggressiviteten och den svekomanska oppositionen
blev i samma mån starkare. På 1880-talet
är språkstriden skärpt till en
nationalitetskamp, där man inte längre har att räkna
enbart med två olika ideologier. Det finska
språket hade småningom kämpat sig fram
till en jämbördig ställning med svenskan
och genom de allt talrikare finska
lärdomsskolorna hade det som den tidigare
fennomanska rörelsen saknade, en finsk bildad
klass, småningom vuxit upp. Den hade i
allt större utsträckning ett rent finskt ursprung
och kände på ett annat och intimare sätt än
Runeberg sitt samband med folkets djupa
led. Samtidigt sökte den del av den svenska
bildade klassen, som inte frivilligt ville
förfinskas, sitt rotfäste hos den svenska
allmogen i Nylands, Åbolands och Österbottens
kustbygder. Den finska nationalismen hade
velat beröva finlandssvensken rätten att med
Runeberg kalla sig finne genom att den i
enlighet med den av Snellman introducerade
hegelska nationalitetsuppfattningen
uppställde kravet på nationell ensamrätt för det
finska språket. Finlandssvensken hade
därmed fått en etikett av främlingsskap, som han
kunde bli fri blott genom att uppge sitt
modersmål. Men han ville varken acceptera
främlingsskapet eller ge upp sitt modersmål.
Det är mot den bakgrunden han under A. O.
Freudenthals ledning rustar sig till försvar
och därmed är även den situation erkänd,
som delar upp Finlands folk i en finsk och
en svensk nationalitet. Kustbon, som gjort
sin upptäcktsresa i Saarijärvi, återvänder till
sin egen bygd.
Åttiotalets nya författare, både de finska
och finlandssvenska, visa oss brytningen
med den runebergska idealismen. Med rea-
555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
