Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist - Inför femtioårsjubileet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
Bland ett dussintal svenska filmer väljer
jag ut tre som företräder den nya tendensen
inom den inhemska produktionen. Det är
inga stora filmskapelser, men det är god
standard, gediget genomsnitt; det är kanske
bara i den dramatiska uppbyggnaden de
inte riktigt kan mäta sig med jämförbara
utländska filmer.
Striden går vidare, Gustaf Molanders
senaste verk, ger en god skildring av läkares
arbete och livet på ett sjukhus, visserligen
ganska löst sammanfogad av skilda episoder.
Svala interiörer och sommarlandskap omger
ett antal människor med tämligen pregnant
profil: Sjöströms humane professor, Kjellins
unge energiske läkare, Gerd Hagmans
yrkes-hängivna sjuksköterska, Lundeils karske
tidningsförsäljare och flera andra. Tendensen
mot skumma psykoser och tidningssensationer
är förtjänstfull.
Första divisionen, i Hasse Ekmans regi,
har också sin styrka i det dokumentariska
{svenskar förstår sig bättre på maskiner än
människor). Gränsen för det onödigt pate-
tiska och känslosamma överskrides ofta;
var blir vardagens normala nonchalans av?
Mycket verkar tillrättalagt för äldre damers
önskeföreställningar. Störtningarna är dock
realistiskt tilltagna. Det agiteras lite
beskäftigt för flygarhustrur och barnökning.
Järrel bör nämnas: han är i hög grad
människa.
Kvinna ombord, Gunnar Skoglunds första
film, kan rentav betraktas som en enklare
motsvarighet till »Den långa resan hem».
Innan kaptenen på båten brådstörtat
förälskar sig i den kvinnliga passageraren är
tonen vardagskärv och övertygande, fast
det vädjas för mycket till kamratskap och
andra vackra saker. Oroselementet ombord
blir mindre kvinnan än två räddade
skeppsbrutna, som ger dramatisk relief åt
besättningens liv. Men filmen är något orättvis mot
dessa opponenter och blir lidande på
upplösningen med den summariska
nedskjutningen. Besättningen är här medvetnare och
mera av samhällsmedborgare än i den
amerikanska filmen.
In för femtioårsjubileet
V_/ RD OCH BILDS begynnelseår är
1892, och tidskriften har alltså nu nått
till den halvsekelsgräns, som brukar
beteckna den stadgade medelåldern. För ett organ
av Ord och Bilds karaktär är det en
enastående livslängd i vårt land. Det kan icke
heller förnekas, att det varit förenat med
oavbrutna och tidtals betydande ekonomiska
svårigheter att hålla tidskriften uppe under
hela denna tid. Och vid femtioårsjubileet
stå vi alla mitt uppe i en kris av förut
oanad omfattning, som naturligtvis också
i högsta grad påverkar Ord och Bilds
ställning. Framtiden ter sig ovissare än någonsin.
Samtidigt äro kraven och uppgifterna
större än någonsin. En av Ord och Bilds två
donatorer, Lotten von Kraemer, hade den
stolta devisen: "Högre krav är högre kraf-
ters moder." Och redaktionen vill inför
det andra halvseklet gärna betyga, att den
efter måttet av sina krafter skall söka
hålla det lilla men viktiga avsnitt av den
nordiska kulturfronten, som Ord och Bild
utgör. I samband härmed finns det också
ljuspunkter att peka på, icke minst i det
mörklagda Danmark, där intresset för Ord
och Bild de senaste åren befunnit sig i
ständigt stigande. Vår tidskrift har blivit
ett nordiskt föreningsband, som just nu
måste hålla. Men därtill behövs också den
svenska publikens medverkan. Det är i
förhoppningen, att vi i vårt eget land icke
skola lämnas i sticket vid fullföljandet av
vår nordiska kulturuppgift, som vi börja
vår femtioförsta årgång.
Redaktionen.
576
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
