Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gustaf Ullmans ungdomslyrik. Av Helge Åkerhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Ullmans ungdomslyrik
av religiositet, schartauanismen. Ullman var
själv son till en schartauansk präst och han
känner miljön i grund; han återkommer till
den i novellsamlingen Präster, i romanen En
flickas ära och i skådespelet I kappa och
krage. I hans andra dramatiska verk,
Hjärterknekt, är det just denna mörka och
intoleranta religiositet som hotar att ödelägga
lyckan för hjälten och den unga flickan.
Gustaf Ullmans förhållande till den
schartauanska religiositeten är ganska
komplicerat. Till religiösa frågor tar han i sin
diktning knappast någon ställning; han är
väsentligen upptagen av etiska och
psykologiska problem. Hans prosaberättelser har
mycket att förtälja om schartauanismens
skuldkonto, om människor som brutits
sönder under kallets fruktansvärda börda, om
liv som förkrympt och förtvinat i den
glädjelösa miljön. Men han hyser samtidigt vördnad
och beundran för de trots allt starka och
helgjutna personligheter som skapats av
denna trosform. Allvaret och resningen i denna
livssyn har aldrig släppt diktaren; det drag
av moralism, den böjelse för självrannsakan
som genomgår hela Ullmans författarskap är
ett arv härifrån.
I en dikt som Rosenmolnet kontrasteras
naturens slösande fägring mot de dystra och
hårda människosinnen, som i sitt ständiga
självplågeri inte förmår njuta av det
underbara skådespel som upprullas framför deras
ögon:
Högre steg det, sä sällsamt nära.
Mildare tonade havets sång.
Stränderna skimrade, blommande skära,
och — hemligt löstes den dvalas tvång,
som bundit allt. Ett glittrande bad,
ett pärlande regn på ängar och blad
rosenmolnet och sunnan skänkte.
Som lyckliga tårar dropparna blänkte.
Jorden fick liv av rymdens gåva.
— Ljuvt skulle stränderna sova.
Men inne i trädgårdens lummiga ro
den tigande kretsen försenad dröjde,
som sörjande fåglar i rivet bo.
Blott skumma blickar de sakta höjde
mot sommarkvällningens rosenglans
och kände den doftande svalkan dugga.
Sä bundo de åter på kvalens krans
i saligt susande trädens skugga.
När ångesten vibrerar bakom orden i
Ullmans dikter, när han, som i Till tre bröder,
talar om »skammens, oförrättens tunga», om
onda, mörka och hemlösa år, då är det detta
man måste ha i minnet för att rätt förstå ho-
nom. Härifrån kommer också den dunkla
skuldkänsla, som gör sig märkbar så snart
diktaren kommer in på de mänskliga
relationernas område.
Indirekt har barndomsupplevelserna givit
Gustaf Ullman en brinnande kärlek till den
starka, friska ungdomsglädje, som så hårt
kuvades och undertrycktes i den
schartauanska miljön. Kring sina flickgestalter har
han gjutit den unga förälskelsens hela
skimmer:
Så oförlåtligt vacker är
den friska blekhet,
som lyser i din mjuka hy,
daggbadat skär.
Och blickens glans
och dunkelblåa sammetsvekhet
i skugga av ditt dunigt bruna hår.
Som nu du för mig står,
är du så oförklarligt ny.
1 dans, i dans
jag ville se dig.
Men knappast, knappast dansa med dig.
Blott se dig rodna, välbehagligt matt.
Höra ditt sonora skratt!
Blott se dig nv, var dag, du bleka, friska!
Att se dlg le,
när de förtjusta vid ditt anlet viska,
att du så oförlåtligt vacker är.
Ditt löje! — Höll du nå’nsin någon kär?
Och det är ung och yr extas, en stämning
av vild och farlig parningslek över de båda
ungas möte i dikten Morgongåvan:
Den hela långa natt,
den långa sommarnatt
de lekte, att de båda från varann försvunnit
och att de länge letat, men ändå icke funnit
den de ville ha fatt.
Men när sommardag stod opp
över fjärranbergens rand
och måsarna pä skären ej längre ville sova,
dä gåvo de varandra i gryningens brand
båd’ sin själ och sin kropp,
sin unga själ och kropp
i morgongåva.
Själv skulle diktaren emellertid aldrig
komma i detta spänningsfria förhållande till
livet och dess makter. Så snart han talar i
eget namn om sina relationer till människor
— till vänner och till dem han älskat — är det
ångesten, besvikelsen och skuldkänslan som
ljuder starkast. Den gemensamma bristen,
den gemensamma oron och hjärtcnödcn är
det som binder samman, starkare kanske
än glädjen och rikedomen skulle ha förmått.
Både kärleken och vänskapen är
sammansatta av ytterst stridiga känslor och båda
innehåller ett moment av förtvivlad brott-
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
