Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ragnar Jändel, mystikern. Av Sivar Arnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sivar A r n é r
förundrade betraktelse och stilla längtan»,
och Ȋr icke detta ett tecken till att man
saknar tvånget att kämpa vidare?» För egen
del var han annorlunda funtad. Låt vara att
hans jakobskamp ibland har smak av att vara
självupptagen. Han stannar ideligen kvar vid
utgångspunkten, vid grubblet, just därför att
han inte får sysselsättning i de praktiska
till-lämpningarna. Men han är nu en gång
subjektiv på det sättet, och det är inte av
intellektuell nyfikenhet som han prövar nya
lösningar. Redan från början gav hans religion
som nämnt stort utrymme åt det mänskliga
initiativet, den hade mer av eros än av
agape. Nu betonas detta än starkare. Det
händer till och med att han alldeles
förnekar den monistiska mystiken, räknar
världen för djävulens skapelse och endast
urskiljer en undangömd och betryckt gudom
i människornas goda viljor och vad dessa
uträttat. »Kanske det ändå är så, att Gud
är något växande och vardande, ett litet
barn blott, som icke ännu förmår mycket men
i vars hjärta frälsningen bor?» Bland hans
samtida har ju särskilt Erik Blomberg gett
uttryck åt sådana tankar, och för honom
betygar också Jändel sitt stora intresse. En
sådan dualism överensstämde också med
mycket i hans eget väsen. Det räckte till
sist inte med att vara kontemplativ
mystiker, ban måste också vara stridsman.
Idyllen i Blekinges avskildhet har inte
heller i längden kunnat tillfredsställa honom.
Han kan aldrig få den riktigt säkra känslan
av äganderätt, »trots lagfarten». Han är »i
anden orosfylld, i världen bofast». Han
känner som en dom att han ännu är i livet och
inte uträttat mera. Det goda han gjort mot
sina närmaste kan inte vara honom nog. Inte
heller kan han i sin isolering undgå »stunder
av andlig slapphet och instängdhet». Tanken
på allt elände i världen gör sig starkare
påmint, den forne socialreformatorn får åter
dåligt samvete. Han skriver (omkring 1930)
nya dikter om revolutionen som skall slå det
syndiga Babel över ända. Men han väntar
också på att någon skall ge honom nya
eggande idéer. Han förstår den unge mäster Olof:
»Jag brinner av stridslust, men jag har ingen
att strida emot.» Och han kan blåsa i sin
gamla stridstrumpet: »Bland dessa själar,
hycklande och lata, / må rätten strida, måste
kärlek hata.» Tidvis söker han upp de
forna kamraterna. Det inspirerar dikter om
hur äventyrslusten tar överhanden och hur
han kastar loss i vikingahumör. Men den
kärlek som han i forna dagar upptäckte i
världens mitt får nu inte någon plats i hans
sång. Han har ett karskt handlag, hans båt
är ingen ensam och bräcklig geijerfarkost.
1931 blev ett ödesdigert år i Jändels liv.
Han hade förut känt sig osäker om idyllens
värde, nu slogs den brutalt i stycken. Han
låg svårt sjuk, ett tag dödsdömd av läkarna.
Under tiden grep ovarsamma händer in, och
när han till slut kom tillbaka till livet igen
kunde han inte förlåta. Modern, som han varit
fästad vid med den mest brinnande kärlek,
hade dött, och det under upprörande
omständigheter. »Men om jag kunnat, / jag sagt
det: Mord!» Sitt hem kände han inte igen,
sålde det efter en tid, och vistades sen än här
än där i landet. Äktenskapet upplöstes,
barnaskaran spreds åt flera håll. Det är bakgrunden
till diktsamlingen Malört (1933), bitter som
sin titel, men också mognare, rikare, mera
nyanserad än någon tidigare. Den har mycket
lite av den forna mystiken, liksom också
formen fått större realism. Det är, som om
olyckorna skulle gett honom mera intresse för
jorden, hållit honom fast där. Han har inte
samma benägenhet att skynda ut i
metafysiken. Somliga av de gamla tankarna och
motiven tas upp till ny prövning. Att
tillvarons mysterium är oberört av människors
lidande, den känslan har helt naturligt blivit
stärkt. Men den kompletterande upplevelsen,
att allt dock är godhet och kärlek, uteblir nu.
Det gudomliga är endast en sfinx med
likgiltigt stenleende. Kristi värld är inte mild
och melodisk. »Där är blott ett frysande träd
med sträckta armar / -— korset, du vet! — /
och evigheten oerhört nära.» Men han har
också högspända ord för livsdyrkan,
kamplusta, kamratskap och »glad galenskap», han
finner vänner i vars sällskap samhället
granskas, och indignationsdiktaren låter åter höra
av sig. I sådant sammanhang blir han på
nytt benägen att föreställa sig en Gud stadd
i utveckling. »Världarnas etos är du, / gåtfull
kämpande vilja.»
Det dröjde sedan fem år innan Stenarna
blomma utkom (1938). (Tidigare hade det på
sin höjd varit två år mellan samlingarna.)
Där återfinner man i viss mån de gamla
tongångarna. Visserligen anspelas då och då på
vad som hänt, och en dikt som Hat söker
sin like i förbittring. Men han har dock
kommit fram till »nya förhoppningars
barns-lighet». Redan i de Valda dikter som han ut-
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
