Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den grekisk-romerska kulturstriden i antiken. Av Einar Gjerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar G jerstad
lektiska skicklighet, språkets glans och
innehållets mångsidighet. Karneades höll
två föreläsningar om rättsproblemet. I
överensstämmelse med den
sokratisk-pla-tonska uppfattningen bevisade han i sin
första föreläsning att det finns en absolut,
objektiv rättvisa men i sin andra och
avslutande föreläsning motbevisade han detta
med argument hämtade från sofisternas
läror. Karneades syftade till något mera än
att ge ett lysande prov på sin dialektiska
förmåga. Han tillämpade nämligen den i
andra föreläsningen framförda åsikten på
det romerska imperiet. För romarna var det
sedan gammalt en trossats att grundvalen
och garantien för deras välde utgjordes av
underordnande under gudarnas vilja och
noggrant iakttagande av rättens krav.
Karneades genmälte: Det man kallar rätt,
är endast det nyttiga. Romarna ha utvidgat
sitt rike och uppbyggt sitt imperium genom
att underkuva andra folk till nytta för sig
själva men till skada för de underkuvade.
Ingalunda ha de iakttagit rättvisans bud,
som kräver att skona andra och ej tillägna
sig deras egendom. Man kan sålunda endast
grunda ett imperium på orättrådighet.
Finnes rättvisa, är den högsta dårskap.
Antingen är man rättvis, d. v. s. en dåre,
eller också är man klok nog att se till den
egna nyttan, men då kan man omöjligt vara
rättvis. Om romarna vilja vara rättvisa,
måste de återlämna till sina tidigare fiender
allt vad de rövat från dem och nöja sig med
att föra sin ursprungliga, enkla tillvaro.
Karneades ville på detta sätt klargöra för
romarna att deras imperium ej var
moraliskt betingat. Han träffade prick. Cato
åhörde föreläsningen och med harmsen
stämma anmodade han senaten att icke
tillåta män av sådan övertalningskonst att
stanna i Rom. Man kunde ju icke längre
skilja mellan sant och falskt, när Karneades
talade. »Må han lära sitt eget lands söner
sådana galenskaper, men här i Rom skola
våra söner, som förut, lyda landets lagar
och överheten.» Cato hade rätt Karneades
tankar voro farliga för den
gammalromerska livsåskådningen, för de principer,
som Cato försvarade.
Filosoferna fingo hjälp av historikerna i
kulturstriden mot Rom. Philinos från
Agri-gent skrev första puniska krigets historia i
anti-romersk anda. Polybios säger, att
Philinos liknar förälskade människor: han
ser allt med kärlekens ögon. På grund av
sin sympati för kartagerna ser han i deras
handlingar idel förstånd, hederlighet och
tapperhet men hos romarna det motsatta.
Även andra grekiska historiker, såsom
Chaireas, Sosylos, Silenos m. fl. hade samma
politiska inställning som Philinos. Det råder
intet tvivel om att de grekiska sympatierna
i kampen mellan Rom och Kartago
övervägande voro på kartagernas sida. Rom
måste rusta sig till försvar även på det
kulturpolitiska området. Fabius Piet or och
hans efterföljare träda upp för att bemöta
de grekiska angreppen och låta den romerska
uppfattningen av händelseförloppet komma
till tals.
I motsats till de av kulturstriden
påverkade historikerna strävade Polybios efter
objektivitet och sökte att vetenskapligt
förstå den nya, historiska verklighet, som
uppstått genom romarnas världsvälde. Som
bekant var han bland de mer än i ooo
acheer, som efter segern över Makedonien
fördes som gisslan till Italien år 167 f. Kr.
Han var ärlig patriot. Som andra
insiktsfulla greker hade han uppmanat sina
landsmän till enighet och att ej stirra sig blinda
på faran från Makedonien, ty, som redan
Agelaos från Naupaktos och andra sagt, i
väster uppstiger ett stort moln, som först
kanske kommer att kasta sin skugga över
Makedonien, men till slut kommer att bli
orsak till mycket ont även för hela
Grekland. Polybios hade kämpat för den grekiska
friheten, men efter stridens olyckliga utgång
insåg han att ytterligare motstånd var
meningslöst. Ett folk, som icke nedbrutits av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
