Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den grekisk-romerska kulturstriden i antiken. Av Einar Gjerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar G jerstad
kulturoppositionen mot det nya romerska
herraväldet var icke mindre kraftig.
Slutligen ha vi den riktning, som företrädes av
Polybios, den grekiska motsvarigheten till
Scipionernas kulturpolitik, förmedlaren
mellan Rom och Hellas, brobyggaren mellan
tidevarven och kulturerna. Dessa olika
riktningar i kulturstriden äro utmärkande
för hela dess senare förlopp, även om
förskjutningar i konflikten uppstå.
Den romerska avogheten mot den
grekiska kulturen fortsätter. Denna fick bära
skulden för det alltmera tilltagande
sedefördärvet. Virtus Romana hotades av
Calliditas Graeca och man talade med förakt
om graeculi. Iver för grekisk bildning
ansågs strida mot nationell anda. T. Albucius
blev på grund av sin entusiasm för det
grekiska grundligt avhånad av auguren Mucius
Scaevola och även Lucilius gisslar
grekomanien i Albucius gestalt. Ciceros far
brukade säga att romarna liknade de syriska
slavarna: ju mera de förstå grekiska, desto
sämre äro de. De grekiska filosoferna
betraktades av många som romarandans
arvfiender. Sunt enim midti qui omnino Graecas
non amant literas, plures qui philosophiam
— dessa Ciceros tidigare citerade ord bevisa
utbredningen av den anti-grekiska
opinionen. Genom lex Iunia år 126 f. Kr.
bestämdes att de främlingar, som utan
romersk medborgarrätt uppehöllo sig i Rom,
skulle utvisas. Lagen förnyades år 122 f. Kr.
De latinska rhetorskolorna, där ungdomen
undervisades i grekisk rhetorik, stängdes
år 92 f. Kr. och i stängningsdekretet hette
det: »Våra förfäder ha bestämt vad deras
barn skola lära och vilka skolor de böra
besöka. Den nya undervisning, som strider
mot vanan och gammal sed, anse vi icke
god och riktig.» Genom lex Papia år 65 f. Kr.
utvisades ånyo främlingarna från Rom. Då
Rabirius anklagades år 54 f. Kr. för sina
äventyrliga affärstransaktioner, riktades
mot honom även den anklagelsen att han
visat oromerskt sinne och så stor svaghet
för grekiska seder, att han klätt sig i
grekisk dräkt, medan han var Ptolemaios
Auletes finansintendent i Alexandria. Cicero
försvarade Rabirius med att man sett goda
romerska medborgare bära grekisk
huvudbonad, vidare fanns det en staty av Sulla,
klädd i grekisk fältkappa, och en annan
staty av L. Cornelius Scipio, som icke blott
var klädd i grekisk fältkappa utan t. o. m.
hade grekisk fotbeklädnad. Det kunde även
vara vådligt för en politikers karriär att
offentligt tala grekiska i Syracusae. Det fick
Cicero erfara och därom kan man läsa i ett
av hans tal mot Verres. Han är där ivrig
att framhålla att han i grund och botten
ej kände till och uppskattade grekisk
vetenskap och konst så mycket som man
kunde tro. Ciceros föregångare, talarna
Antonius och Crassus, voro även måna om
att ej föra sin grekiska bildning till torgs,
trots att de, som Cicero säger, ivrigt
studerade grekisk litteratur. Vi se sålunda att
det av opportunitetsskäl stundom var
nödvändigt att i hemlighet utöva den grekiska
bildningslasten.
Avogheten mot det grekiska är den
negativa sidan av romarnas kulturstrid.
Positivt yttrar den sig i ett kraftigt hävdande
av det romerska, dess storhet, kraft och ära.
På det politiska området var Alexander
den Store grekernas heroiska gestalt, som
av den anti-romerska propagandan
framfördes som överlägsen romarnas alla
statsmän och fältherrar. Det gällde alltså för
romarna att bemöta detta påstående och
det sker bl. a. hos Livius. Romarnas
bragder i kampen mot samniterna föranleder
honom att behandla frågan, huruvida
Alexander skulle ha hållit stånd mot romarna,
om han efter Asiens besegrande fört sin
här mot Italien. Samvetslösa och simpla
greker bedrevo enligt Livius propaganda
av för romarna skadlig art och påstodo att
Rom ej ens skulle ha uthärdat
Alexandernamnets majestät. Livius försäkrar att
romarna skulle ha besegrat Alexander icke
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
