Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Göteborgs Stadsteater spelåret 1942—43. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Göteborgs Stadsteater spelåret ig 42—43
vara på dess emotionella uttrycksfullhet, och
Stadsteaterns skådespelare gåvo sig hän åt
sina uppgifter, så att spänningen aldrig ett
ögonblick släppte sitt tag om åskådarna.
Kolbjörn Knudsen tolkade med övertygande
inlevelse farmaren Hardy Gilchursts
jakobskamp, och andra av styckets gestalter —
Elsa Widborgs inifrån förbrända Etta, Berta
Halls tappra Rhoda Cambell, Sven Milianders
kuslige gamle dräng och Herman Ahlsells
fånige pojke, Töre Lindwalls predikant — ha
etsat sig in i minnet. Man kunde under spelets
gång odelat glädja sig åt en god ensemble,
där var och en fyllde sin roll just som man
önskade det. »Markens gud» gav något av
samma starka och stärkande upplevelse som
en gammal grekisk tragedi. Allt är
visserligen så annorlunda det kan vara, problem,
miljö, teknik och stil. Men där förnimmes
bortom alltsamman en likhet, den likhet, som
kan härledas ur närheten till livets källsprång
och som röjer sig i blodigt allvar, hämningslös
och ursprunglig kraft.
Ännu en gång skulle amerikansk
skådespelsdiktning detta spelår bjuda starka och
bestående intryck. På Stora Scenen gavs under
april den unge amerikanen Sidney
Kings-leys skådespel Den värld vi själva bygga,
baserat på en roman av Millen Brand. Trots
att författaren arbetat med ett främmande
uppslag, har han åstadkommit ett stycke,
som äger slagkraft och ger behållning.
Regissören, Knut Ström, hade väl hållit samman
de brokiga personagerna i den långa rollistan
och givit handlingen en inramning som var
illuderande realistisk. Och stycket vann för
teaterns publik ett särskilt intresse genom att
en ung skådespelerska här fått sin första
stora önskeroll. Ingrid Borthen spelade den
själssjuka flickan Virginia Mc Kay—Harriet
Hope, som genom kärleken och
självför-glömmelsen återvinner sin hälsa och får kraft
att bli en trösterska. Det var ett stycke liv
som levdes på scenen, något som steg för
steg hände inom en människa och förändrade
henne. Kring denna gestalt samlade sig
intresset. Men hon stod icke ensam, och vad
hon fick tillfälle att ge blev icke en
soloprestation, serverad på bricka för kännare.
Hon levde, och det sjöd av liv ikring henne.
Fattigfolkskasernens hela vimmel av »släkten
och folk och tungomål», det kosmopolitiska
emigrantproletariatet ■—■ italienaren, tysken,
polackerna — sprang ut och in genom
dörrarna till det rum med kokvå, där John
Ingrid B or th en i »Den värld vi
själva bygga».
Kehler—-Töre Lindwall och Virginia levde,
ledo och älskade. Det hyggliga småfolkets
sammanhållning i glädje och sorg fyllde denna
trånga värld med värme, nationaliteterna
brötos mot varandra och smälte samman i
enkel mänsklighet. Kriget och dess fasor
hängde som ett hot över tillvaron, men
intrycket blev ändå en ljus förtröstan på »den
värld vi själva bygga». Man tog med sig det
vackra löfte som den unga skådespelerskan
Ingrid Borthen givit, hennes gestalning av en
bunden själ som befrias och genomstrålas
av ett nytt liv. Man väntar med spänning
på vad hon skall komma att ge i
fortsättningen. Önskeroller växa ej på träd, men man
vill hoppas, att hon skall få möjligheter att
ta ut vad hon förmår i nya utvecklande
uppgifter. Det är ett ansvar för en teaterledning
— och för en teaterpublik — att ta emot en
begåvad ungdom på det riktiga sättet.
I Clifford Odets Månraketen, som hade
sin premiär på Studion andra veckan i
februari, var det en annan ung dam, Agneta
Prytz, som fick sin chance. Hon hade förut
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
