Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Göteborgs Stadsteater spelåret 1942—43. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Göteborgs Stadsteater spelåret 1942—4 3
menar man, att Shakespeare och Strindberg
redan äro spelade: Per Lindberg förbrukade
för mer än tjugo år sedan. Hamlet och Lear,
Othello och Romeo och Julia och många
andra av den store brittens pjäser och gjorde
över med Mäster Olof, de historiska
skådespelen och en god del av de borgerliga
Strindbergsstyckena. Den nutida teatern vill liksom
filmen ge nytt, ideligen nytt, och låta det som
en gång varit uppe ligga gömt och glömt. Man
kan förstå, att en teaterledning och en teaters
skapande krafter äro fyllda av denna vilja
att ge nytt. Men publiken, en ny publik,
som vuxit upp under årens lopp, och som
undan för undan växer upp, har berättigade
krav på att scenen skall konfrontera den med
»de eviga följeslagarna» inom den dramatiska
dikten. För ungdomens konstnärliga
smakskolning och litterära bildning är det
oundgängligt att de stora mästerverken inom den
dramatiska diktningen göras tillgängliga för
varje generation genom scenisk framställning.
Kanske betackar sig ungdomen — men just
om den gör det, behöver den desto mer
undfå den näring som de stora skådespelen
kunna skänka. Vi få icke göra gällande en
»uteslutande smak» i meningen av krav på
idel klassiska program. Men det må ej
uppfattas såsom alltför dristigt att önska, att
smaken ej blir en »uteslutande» andra
riktningen, så att de gamla mästerverken helt
bannlysas från repertoaren.
Huru som helst, Göteborgspubliken är
påtagligt nöjd med sin Stadsteater i stort sett
sådan den är. Teatern kan visa en
besöksstatistik, som är synnerligen vacker och
glädjande. Ledningen har tydligen träffat rätt i
det stora hela med sitt pjäsval. »En ropandes
röst» kan ju inte ha någon menlig inverkan.
Och teatern har, trots de svåra förhållanden,
under vilka den arbetar — det är
konkurrensen med filmen och med Stockholmsteatrarna
man har att räkna med — lyckats skapa och
hålla samman en god ensemble. Stjärnor har
Göteborgspubliken intet starkare behov av.
Den »gillar», som det heter, sina skådespelare,
men låter dem vara i fred för
sensationslystnad och reder sig gott med att se dem på
scenen och ej i veckotidningsspalterna och har
mycket dåligt besked om deras
heminredningar och familjeförhållanden. Och
skådespelarna äro säkert i grund och botten
tillfreds med att slippa daltandet men känna
sig omgivna av aktning och tacksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
