Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gl i mstedt
turkarna. Gamnialkyrklig polyfoni och
andaktsfull stämning blandades med
magyariskt martialiska scener; det kollektiva i
detta tackoffer till ungrarnas Gud
framhävdes genom att de fyra sångsolisterna
utplanterats på långt avstånd från varandra,
var och en i den mot röstläget svarande
kör-gruppen. — Av en här förut okänd ung
landsman till Kodåly, Janos Viski, hördes en
symfonisk dikt »Enigma», som i sin till Liszts
likartade genre anknytande, allmänromantiska
hållning åtminstone ej gav några musikaliska
gåtor att lösa.
Också till en seger över turkar anknöt Paul
Graeners variationsverk »Prinz Eugen, der
edle Ritter», som emellertid lät variationerna
föregå temat. Det är ett konstgrepp som
använts av Edvin Kallstenius i hans Gubben
Noak-variationer, men det förfelar sin verkan
när den tematiska melodin — såsom hos oss
är fallet med den i titeln angivna tyska visan
— ej är allmänt bekant. Den forne
idyllkomponisten som blivit en betrodd man i
Tredje riket sparade mindre på krutet —
fortissimo- och slagverkseffekter -—- än på
musikaliskt riktigt överrumplande strategi.
Benjamin Britten är ett nytt engelskt namn
som kanske kommer att låta tala om sig.
Den trettioårige komponisten presenterades
med en Sinfonia da Requiem som han skrev
1940 och tillägnade minnet av sina föräldrar.
Apropå detta kom krönikören under
åhörandet att erinra sig en Dentehistoria, enligt
vilken den bekante kontrapunktläraren till
granskning mottog ett »Till min mor»
dedicerat kompositionsförsök och han cyniskt
undrade: »Tror herrn att hans gamla mamma
kommer att tycka om det här?» I Brittens
verk tycktes mellankrigstidens — som man
trodde — osaligt hädangångna
missljudsmusik åter sticka upp huvudet. Därmed skall
ej förnekas intensiteten i dessa skildringar,
varav t. ex. Dies iræ-satsen förmodligen ville
vara en med modernaste krigsattribut
illu-derande skräckvision. Men även i Requiem
æternam, slutandantet, förblev intensiteten
ofta krampartad, och fattbar melodik var
även där sällsynt.
I likhet med Brittens kanske
tidssymptomatiska verk hörde italienaren Goffredo
Pe-trassis — även i radio givna — Partita till
sådan s. k. avancerad musik som åtminstone
krönikören helst inte yttrar sig om förrän efter
åhörandet av ännu något verk av samme
kompositör.
de Fallas både franskinfluerat och
nationellt pittoreska balettsvit »Kärlekens
trollmakt», nyhet i Konsertföreningen, är i
originaltappning (senast kallad »Andalusia»)
bekant från operascenen. Ytterligare äro endast
att nämna två violoncellkonserter, den ena
av Honegger, den särskilt i sina
instrumentalkonserter oj ämne, här mellan
klangsubtiliteter och jazzrytmer pendlande fransmannen;
han hade ej skrivit tacksamt för den ofta
med den kraftiga orkestern hopplöst stridande
solostämman.
I Tjajkovskijs s. k. Violoncellkonsert, som
»sammanställts och bearbetats» av Gaspar
Cassadö, kunde denne senare såsom en som
alltid lysande solist tacka sig själv för många
tillfällen till klangtjusning och virtuosmässig
uppvisning. Den musikaliska substansen
bestods av den ryske mästaren, ur vilkens
mest omfångsrika pianoverk, det av aderton
längre stycken bestående op. 72, tematiska
och melodiska uppslag hämtats. Även i
sådana smärre kompositioner äro ofta
Tjajkovskijs melodier latent polyfona eller födda med
mot- och mellanstämmor, som kunna fresta
till instrumental färgläggning och bearbetning.
Skickligt hade Cassadö tagit fasta på sådana
möjligheter, även om materialets symfoniska
bärkraft allt emellanåt syntes överskattad.
Alla dessa Cassadös »violoncellkonserter» —
förut i anslutning till verk som av Schubert,
Weber och Mozart komponerats för andra
instrument — vittna ju om bristen på goda
originalverk för violoncell.
Att ge näst föregående säsongers mer
värdefulla nyheter i repris är ett lovvärt
förehavande, ägnat att låta åhörarna fixera sina
i förstone kanske odeciderade intryck. Svenska
verk som på detta sätt befästs i minnet innan
de helt hunnit glömmas bort ha varit
Rosenbergs symfoni nr 3 -— ursprungligen
presenterad med undertiteln »De fyra
livsåldrarna» -—, de Frumeries Symfoniska variationer,
vidare »Förklädd gud» och andra,
instrumentala sviter av Lars-Erik Larsson, Nystroems
Teatersvit nr 4 och Wiréns andra symfoni.
Bland verk som fått vänta längre på sitt
återupplivande hörde jag Adolf Wiklunds symfoni,
som trots tydliga anklanger av Sibelius åter
imponerade genom ett mot formatet svarande
idé- och stämningsinnehåll, i första allegrot
dramatiskt-patetiskt, i adagiot nordiskt
drömmande, med ställvis upprörd underton. Det
är just på grund av sådana förtjänster som
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
